Han sjunger med en djup, klangfull bas och fingrarna löper lika lätt över strängar som över tangenter. Björn Sundvall är född med ett skarpt musiköra.
– Det är en gåva jag har fått, så det är väl både på gott och ont att ha min diagnos.
Björn provar musikaffärens instrument. Drar obehindrat några låtar på gitarr, blandar vitt skilda genrer; ena stunden “Gärdebylåten”, nästa Cash-klassikern “Walk the line”. Björns röst är klar och tonsäker och texterna sitter tryggt.
– Jo, de brukar fastna, säger han blygsamt.
Han sätter sig vid ett piano och spelar. Lite Abba, lite Creedence, lite Afzelius. Allt utan noter eller textblad.
– Vad ska man med papper till? Jag lyssnar på en låt och sedan är det bara att spela.
Björn tar pianolektioner sedan tioårsåldern och jobbar på att lära sig noter. Övriga instrument har han lärt sig på egen hand. Nyligen började han även sjunga i Hillekören Hoppet.
– Jag fick höra att jag hade bra röst och då blev det att jag gick med. Jag kände direkt att det var något för mig.
Kören sjunger kyrkliga sånger men också annat. Pampiga 80-talshiten “You’re the voice är med på skivan som kören spelat in och som eventuellt släpps till hösten.
– Det låter riktigt mäktigt!
Björn har diagnosen Aspergers syndrom och har gått i olika specialklasser under skoltiden.
– Jag behöver en lugn miljö, där jag kan studera i min egen takt, förklarar han.
Han har jobbat hårt med sina svårigheter och övervunnit en hel del men anser att han fortfarande behöver stöd i vissa situationer. I fadderjobbet med konfirmanderna kan lekarna ibland bli alltför stimmiga för att Björn ska kunna delta.
– Alla vet att jag inte kan vara med då, så det är ingen som säger något om det.
Björn är trygg i sin identitet, både den inre och den yttre. Hans stil drar ofta blickarna till sig: rakat huvud, midjejacka, prydlig skjorta, jeans och höga Doc Martens-kängor. Stilen förknippas ibland med främlingsfientliga skinheads men kom till i ickepolitiska, ickerasistiska kretsar på 1960-talet och återerövras av Björn och andra fridsamma anhängare av looken. Björn gillar det propra och rejäla.
– Det här är ingen fas. Jag har aldrig varit rebellisk utan tänkt igenom allt noga. Jag kommer att fortsätta klä mig så här så länge jag känner att det är jag.
Björn kallar sig “förklok”, inte efterklok. Och han har en gammal själ, säger han.
– Kanske föddes jag för sent. Enligt ett test på nätet har jag en mental ålder på 45. Jag känner mig mer hemma längre bak i tiden och umgås gärna med äldre, säger Björn.
– Jag är också lite av en bitter realist och kan verka lite negativ ibland, men jag försöker leva i nuet och inte grubbla så mycket över framtiden. Då kan dagarna ibland rulla på ganska bra.
Vännerna är viktiga för Björn, lika viktiga som musiken.
– Utan vännerna som livar upp tror jag inte att musiken skulle bli lika glad.
