Han målar sig till ett språk


Han målar sig till ett språk (DN 2007-10-04)


Sju år av tung medicinering, tvångsvård och felaktigt diagnostiserad som schizofren. I dag en ung, framgångsrik konstnär som uttrycker sig i sina målningar och trots sin funktionsstörning lever ett liv helt utanför psykiatrin och all medicinering.

Fakta

Emil Östlund, 30 år, i Råå i Skåne sitter i sin ateljé bland sina målningar. Det är inte mycket han säger. Skadad av för mycket tunga mediciner har han svårt med orden. Tungan vill inte riktigt följa med. Men hans målningar talar. De talar över ett vitt fält i olika tekniker. De andas glädje och generositet på stora dukar, kvinnor med markerade, röda, plutande munnar. De andas försiktighet, kanske sorg i mindre kolteckningar, expressiva landskap med berg och skuggor.

Emil Östlund har recenserats och av konstkritiker omnämnts som att ”gå i expressionisterna van Goghs och Emil Noldes fotspår”. Hans målningar har hittills visats på ett tjugotaltal utställningar. Samlingsutställningar eller separata utställningar. På Vårsalongen i Helsingborg har han antagits tre gånger.

Emils funktionshinder är Aspergers syndrom.

Mamma Louise Östlund:
– Redan i mitten av 90-talet skrev en läkare att Emil ”gav intryck av Aspergers syndrom”. Det var märkligt att de inte tog fasta på det utan ställde diagnosen schizofreni.

När Emil var liten var han oerhört envis, livlig och glad. Vid tre års ålder målade han ett självporträtt där solen lyser och han själv i rött, blått och grönt ler med bred mun.

Han hade svårt att sitta still och lekte kanske lite annorlunda än andra barn, men ingen misstänkte att han hade ett funktionshinder.

Han tyckte om idrotter som bordtennis, löpning och karate.

En del egenheter hade han för sig. Han läste högt på mjölkpaketen och staplade upp mjölkkartongerna framför sig för att slippa se sin mormor äta. Hon var gammal och hade rynkor i ansiktet vilket Emil inte tyckte om.

Han ville byta tallrik om minsta lilla smula fanns på den och åt en sak i taget vid måltiderna.

Emil hade också svårigheter med finmotoriken och det tog till exempel lång tid för honom att lära sig simma. Att cykla lärde han sig snabbt men just förmågan att cykla är en av de saker han måste lära på nytt efter åren inom psykiatrin.

Mycket av det han gjorde när han var liten kunde han inte se konsekvenserna av. Att klättra högt upp i ett träd, att rusa efter en fotboll utan att se farorna.

Han hade mycket bra betyg i skolan till och med åttonde klass.

Vid 15 års ålder och efter en traumatisk upplevelse kom Emil för första gången i kontakt med psykiatrin. Han behandlades under årens lopp med ett tjugotal neuroleptika utan att något preparat gjorde honom bättre. Tvärtom blev han sämre.

Han blev aggressiv, otillgänglig och en gång medvetslös i flera timmar. Ofta inte kontaktbar. Han blev som en levande död. Läkarna stängde ute föräldrarna och förbjöd dem under en period att träffa sin son. Emil har själv talat om ”maktmänniskorna inom psykiatrin”.

Först vid 21 års ålder fick han sin rätta diagnos men då med bestående skador som ofrivilliga muskelrörelser. Och med exempelvis en tunga som vibrerar och gör det svårt för honom att tala.

När Emil gick i skolan och hans fröken bad honom skriva på linjen gjorde han precis det hon bad om. Han skrev så linjen hamnade mitt i bokstäverna, bokstäverna vilade alltså på linjen. Emil uppfattade frökens uppmaning bokstavligen, såsom en person med Aspergers syndrom gör i ett överlogiskt tänkande.

I dag skriver han in varje dags göromål i en blå almanacka. Han behöver struktur på sin tillvaro och han får det när han skriver in sina olika programpunkter på vad han själv uppfattar som ”ovanpå linjen” men som de flesta av oss andra skulle kalla ”på linjen”. Tillsammans med sin mamma Louise har han givit ut boken ”Jag skriver ovanpå linjen”, en pedagogisk bok om Aspergers syndrom.

”Jag skriver ovanpå linjen” är en lättläst bok med texter och med Emils målningar. Boken finns på bibliotek och en del vårdcentraler och beskriver Emils, en asperbergares, sätt att se världen.

När Emil målar kan han på grund av de ofrivilliga muskelrörelserna behöva hjälp med att hälla upp färgerna. Men han arbetar självständigt och växlar tekniker för att inte hela tiden vara beroende av sin mammas hjälp med färgerna.

Mest omtyckta tekniken i dag är oljepastell. Emil arbetar med rena, klara färger. Favoritfärgen är blå, mörkblå.

När det kommer till hans tavlor uttalar han sig. Om än med stöd av sin mamma. Han nickar och han fyller i hennes tal. Annars är det en del av funktionshindret att inte interagera så mycket med andra människor och inte förstå vitsen med att hela tiden samtala.

Emil visar glädje och stolthet när någon köper hans konst och säger att ”pengarna ska in på banken”.

Medan han vårdades av psykiatrin kunde han springa omkring som ett desperat djur med jägarens kula i kroppen. I dag har Emil inga problem med att vara med på sina egna utställningar och hälsa på besökarna. Han har gått på konstutbildningskurser på Folkuniversitet och studerar en dag i veckan för konstnären Hans TB Hansson, bland annat representerad på Moderna museet.

Det gjordes en kort tevefilm om Emil, då klarade han av att arbeta med kameramän hängande bakom ryggen.
– Emil skulle inte tidigare ha klarat av att ha någon bakom ryggen , säger Louise Östlind.

Där han sitter i sin ateljé med sina målningar och teckningar omkring sig ser han ut att känna sig både bekväm och obekväm av uppmärksamheten.

När vi talar om hans tavlor sitter han kvar och deltar på sitt sätt i samtalet. När det blir tal om åren inom psykiatrin, felbehandling, skadestånd och liknande saker lämnar han rummet och gör något annat. Han vill lämna ”det mörka” bakom sig.

I dag tränar Emil ständigt olika dagligfunktioner och får hjälp av sin mamma som blivit hans personliga assistent.

Sakta men säkert tar han sig tillbaka till världen

En värld som psykiatrin menade att han aldrig skulle komma att få tillgång till.

Mycket av det han i dag inte kan göra själv står i skarp kontrast till hur han agerar och vem han är framför staffliet.

Där är självkänslan stark.

Lisbeth Brattberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: