Blind, döv och Asperger hindrar inte Anton vid pianot


Blind, döv och Asperger hindrar inte Anton vid pianot (sydsvenskan.se 2008-01-28)

Anton Nilsson är elva år. Han är intelligentare än de flesta i samma ålder, har fullt musikgehör, spelar flygel, orgel och gitarr och drömmer om att bli författare.

Men Anton har också Aspergers syndrom, en grav hörselskada på vänster öra och är nästan helt blind. Därför har han ytterligare en dröm – att få gå i en specialskola med få elever.
– Han klarar inte situationer med mycket folk, säger Antons mamma, Cecilia Nilsson.

Anton föddes blind. å grund av det bestämde Cecilia och hennes man, Evert, att hon skulle stanna hemma för att hjälpa deras son att ”se”.

Tre-fyra år senare kände föräldrarna att det var ytterligare något som inte stämde.
– Vi insåg att han hade autistiska svårigheter, förklarar Cecilia Nilsson.
– Vi förstod också att Anton var väldigt intelligent, hade mycket lätt för att lära och hade flera specialintressen som tekniska prylar, bilar och musik.

Vi sitter vid bordet i vardagsrummet hemma i familjens hus i Källstorp, norr om Trelleborg. Cecilia Nilsson berättar att det var i samband med att Anton började i skolan i Klagstorp, ett par kilometer bort, som nästa motgång kom. Då upptäcktes att Anton hade en grav hörselskada på vänster öra.
– Som gravt synskadad är hörseln det viktigaste sinnet. Med hörselskadan och de autistiska svårigheterna blev det riktigt rörigt för Anton, säger Cecilia Nilsson.

Genom flitig träning har Anton skapat sig sju procents syn på det vänstra ögat. På det högra ser han inte mer än tre procent.

Med hjälp av en konsulent från specialpedagogiska institutet i Malmö, har skolans personal i Klagstorp informerats om Antons svårigheter.
– Första året i skolan kom han i en klass med trettiotvå elever, uppdelad i två klassrum. För Anton blev det väldigt rörigt, vilket tröttat honom mycket, säger Cecilia Nilsson.
– Vi har poängterat vikten av att Anton behöver gå i en liten grupp i skolan med som mest sju-åtta elever. Att ha ett handikappat barn i en integrerad skola ställer enorma krav på föräldrarna.

Till hösten hoppas Cecilia och Evert Nilsson att deras son ska få börja i en skola i Trelleborg för barn med Aspergers syndrom eller liknande handikapp.
– Det är skandal att jag inte tidigare fått börja i en sådan skola, ryter Anton till och slår bestämt ena handen i bordsskivan. Och om det inte finns någon plats för mig kan jag inte leva.

Han är redan orolig över en rad praktiska detaljer i den nya skolan. Anton undrar hur det går till när alla elever ska ut samtidigt från klassrummet, hur han ska kunna få på sig ytterkläderna inför rasten och om det inte blir väldigt trångt i korridoren.

Han är också tveksam om han kommer att gilla maten, om han kommer att tvingas äta gröt till jul och om det är mycket oväsen i skolrestaurangen.

Cecilia Nilsson upplever det som om att det är godtyckligt i fall ett barn med Aspergers syndrom ska få specialundervisning eller inte.
– Det blir ofta de barn som har starka föräldrar som får ta del av stödet – alla andra hålls utanför, menar hon.

Antons stora intresse för musik kan bli hans räddning i livet. Han började spela på musikskolan när han var sex år och sedan förra julen står det en flygel placerad i familjens musikrum.

På väggen hänger en bild från 2007 som visar Anton tillsammans med Robert Wells, när de träffades i Globen i Stockholm. Sedan det mötet håller de kontakt via mejl.
– Jag spelar gärna ett stycke för er – Änglaröster, säger Anton glatt och förklarar i snabbt tempo att kompositören heter Friedrich Burgmiller och att det handlar om klassisk musik.

Alla de stycken Anton spelar – på gitarr, orgel eller piano – har han lärt sig genom sitt absoluta gehör.

Om han inte blir musiker i framtiden, ska han bli författare. En av Antons berättelser ska publiceras i de synskadades rikstidning.
– Den ena boken heter Min sportbil talar inte med vem som helst, och del två har fått namnet Rysliga berättelser, säger Anton.

Hoppet för honom är resursskolan Borgen i Trelleborg.
– Inom kort ska vi få besked om Anton får en plats eller inte, säger Cecilia Nilsson. Det kan bara bli så… att han får plats. Annars…. ja annars vet jag inte vad som händer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: