”De som är svårast sjuka tappas bort först”


Hela artikeln i Göteborgs Fria Tidning:

”De flesta är överens om att psykvården i Göteborg har stora brister. Fria Tidningar tar i tre reportage upp vilka bristerna är, vad de beror på och vad som kan göras åt dem. I första delen träffar vi några av de tusentals människor som berörs av psykvården i Göteborg. Människor som krashat sina liv, glömts bort, eller fått se sina vänner förstöras av heroin i brist på undersökning och medicin.

Del 1 av 3
Psykvården i Göteborg
Det står en man vid Domkyrkan och skriker på en tom colaburk. Han verkar vanvettigt arg, och uppblandat med fula ord yr det fradga ur hans mun. Han ser ut att ha sovit utomhus i natt – kläderna är skitiga och håret är ovårdat. Du kan säkert föreställa dig själv. Kanske har du till och med sett denne man där han går och skriker åt människor som bara finns för honom.
Men varför är han så arg? Alla de som går förbi honom – de som oroligt hoppas att han inte ska vända sin uppmärksamhet mot dem, de som tycker synd om honom men vet att de inget kan göra, de som inte vill se honom och nästan lyckas med att låta bli – alla de vet att det inte är colaburken han är arg på, utan att han är psykiskt sjuk.
Du sätter dig kanske på spårvagnen och slänger en sista, lite nyfiken, blick på mannen utanför och hör svagt det han vrålar till en lågt flygande duva. Sen rullar du iväg mot Brunnsparken för att där byta spårvagn och slutligen komma hem.
Mannen i de trasiga kläderna har diagnosen Tourettes syndrom (se faktaruta om diagnoser).
Tourettes syndrom är alltså en sjukdom liksom lunginflammation eller cancer. Så varför måste den här mannen sova på gatan och tillbringa sin vakna tid i ett psykotiskt tillstånd där han skriker åt osynliga personer och inte kan fungera normalt? Varför får han ingen hjälp?
Det är Region Väst som har ansvaret för psykvården i Göteborg, och sökandet efter svar kan alltså börja där. På deras hemsida finns bland annat sex stycken personligt skrivna texter. Till exempel berättar en patient med diagnosen schizofreni om hur hon var nära att försvinna ut ur psykvårdens system utan att någon märkte något.

Vi kan kalla patienten för Lena. Lena är 27 år och flyttade för tre år sedan från Lund till östra Göteborg. Redan som tonåring hade Lena haft psykiska problem i form av depression och var då i kontakt med ungdomspsykiatrin, men när hon flyttade till Lund vid 20 års ålder fick hon panikångest och gick till studenthälsan. Förutom sin panikångest hade Lena problem med att koncentrera sig, att få saker gjorda och hon hade självmordstankar. Efter en tid hos studenthälsan och senare psykvården fick hon diagnosen schizofreni.
– Det kom inte som någon chock, utan mer… jahopp. Det är ju inte så mycket att göra åt liksom, säger hon.
Lena fick medicin som hon åt, och symtomen blev bättre. Allt fungerade bra till dess att hon bestämde sig för att flytta till Göteborg.
– Då begick läkarna ett misstag de inte skulle ha gjort. De gav mig mina journaler och en remiss och sa ”ge de här till din närmaste psykiatriska öppenvårdsmottagning”. Och det gjorde jag inte.
Nej, Lena gav inte journalen till vårdcentralen och riskerade därmed att inte få några mer mediciner eller hjälp om det skulle behövas. Anledningen är inte att hon var lat, utan anledningen fanns beskriven i journalerna; Lena har dokumenterade svårigheter att ta sig för vardagliga sysslor, ringa telefonsamtal och hantera pappersarbete.
– Journalen låg på mitt skrivbord i flera månader. Det var inte förrän medicinerna var slut som jag gick till akutpsyk för att de skulle skriva ut nya, men jag hade lika gärna kunnat låta bli. Jag var ju inte ens övertygad om att jag hade schizofreni.
I dag mår Lena bra och tar sina mediciner som hon ska. Men det hon var med om kan illustrera ett tankesätt eller attityd inom psykvården som Ulf Malm, professor i psykiatri vid Sahlgrenska, är kritisk till.
– Man kan säga att i traditionell vård i Sverige bedrivs det ”expeditionspsykiatri”. Kommer patienterna inte så kommer de inte. På det sättet tappas det bort patienter, något som garanterat sker i Sverige.
Expeditionspsykiatrin och problemen med denna är intressant – kanske finns här till och med anledningen till varför det går en man och skriker vid Domkyrkan – men Ulf och många andra med stor erfarenhet och goda kunskaper inom psykiatrin kommer att få mer plats i nästa del av reportageserien. För Ulf menar nämligen också att många psykiskt sjuka människor är drogberoende.
Varför skulle det vara så? Och är det verkligen så?

Henrik Ragnevi är ordförande i Attention, en förening för människor med neuropsykiatriska funktionshinder. Henrik har själv ADHD, och även om han inte själv har missbrukat droger har han träffat många andra med ADHD som har gjort det.
– Jag har varit ute på behandlingshem och hälsat på, och typ hälften av dem som är där har ADHD.
Henrik säger att missbruket är en slags självmedicinering – drogerna innehåller ofta ungefär samma ämnen som medicinerna gör, och kroppen reagerar alltså bra på drogerna. Problemet är bara att doserna är alldeles för höga och helt okontrollerade.
– Flera inom Attentions styrelse har en bakgrund som missbrukare men är i dag helt fria. Men de hade inte kunnat vara det om de inte hade fått en utredning och en medicinsk behandling.

En solig dag i Göteborg kan det är svårt att förstå sambandet, problematiken och effekterna av kombinationen ADHD och droger. Därför ska du få träffa Anders – för inte så länge sen en välkänd amfetaminmissbrukare i Göteborg, men nu fri från drogerna och med en nyskriven ADHD-diagnos.
– Mitt liv kraschade gång på gång. 1999 fick jag min sista anställning, på en metallindustri, och det funkade i tre år. Jag hade flickvän och ett hyfsat liv i övrig, men när förhållandet tog slut 2002 började missbruket igen. Sen gick det väldigt fort utför med resten.

Anders vände sig då till socialen och kom in på ett motivationshem i Göteborg. Därifrån flyttades han till ett behandlingshem i Hallstahammar några mil utanför Västerås. Efter några veckors utredning visade det sig att Anders var ett klockrent ADHD-fall.
– Det var väldigt omtumlade. Det enda jag visste om ADHD var barn som sprang på väggarna, jag visste inte att man kunde ha sånt i vuxen ålder. Men när jag förstod att det gick att göra mycket mer åt det här än vad jag nånsin kunnat föreställa mig blev det ett väldigt lyft.
– Det är många frågor som jag fått svar på. Jag har fortfarande inte kunnat ta in att jag är intelligent, jag har alltid sett mig som förståndshandikappad eftersom det har gått så dåligt i både arbete och skolan. Men nu vet jag att det beror på det här. Jag ser mig själv och framtiden på ett helt annat sätt.
Men hade Anders börjat med amfetamin om han inte hade haft ADHD?
– Jag hade definitivt inte fastnat för det som jag gjorde. Jag tror det är… många testar ju amfetamin, men de som fastnar, som blir så förälskade som jag blev, har förmodligen en sån här problematik.
– Det är det som är så tragiskt: den här delen av Sverige har såna fruktansvärda köer till utredningar. Många av de missbrukare vi ser skulle kunna leva ett bra liv om det fick möjlighet till en utredning och medicinering. Det är fruktansvärt tragiskt att det 2008 är så svårt att få en utredning.

En av dem som väntar på en utredning, och som gjort det länge, är Maria (som dock aldrig missbrukat narkotika). Maria, som även hon heter någonting annat i verkligheten, är på väg ner från sitt jobb på Sahlgrenska då vi träffas vid Linnéplatsen. Det blåser en kylig vind från havet och hon är klädd i en tjock jacka och grova byxor. Vi vandrar upp mot Villa Belparc och medan vi går berättar hon om sin son med ADHD. Och hur misstankarna började komma att hon själv hade ADHD.
– När min son började i skolan började det strula för honom; han fick aldrig ordning på saker och ting han tappade saker och ställde till det i klassrummet. Det gjordes en utredning på honom och för tre år sedan fick han diagnosen ADHD.
– När jag gick igenom alla kriterier så började jag fundera att ”det där liknar ju det jag bär på”, även om jag inte var så brutal i skolan. Då ville jag att den psykiatrikern som min son haft skulle skicka iväg en remiss så att även jag fick en utredning

Psykiatrikern skickade iväg en remiss och Maria ställdes i kö för att få en utredning. I cirka två år stod hon sedan där utan att någonting hände. En dag ringde läkaren och sa att ”vi kommer inte utreda dig eftersom du är över 35 år och vi har en gräns på 35 för att utreda personer.”
– Då ringde jag till Mölndal och frågade ”vad gör man med en patient som mig?” De svarade ”vet inte” och ställde sig helt utanför. De lotsade inte vidare på nåt vis.
Maria försökte sedan själv få till en utredning hos en privat psykiatriker i Uppsala, och efter ett samtal konstaterades det att Maria med största sannolikhet har ADHD. Men utredningen slutfördes aldrig eftersom Maria tappade kontakten med den psykiatrikern.
– Nu för några dagar sedan kände jag att ”nu orkar jag inte mera, nu måste någon ta ansvar för detta” och så ringde jag till mottagningen i Mölndal.
Maria hade då jobbat 80 procent i cirka ett och ett halvt år för att kunna ge mer tid åt sin son med ADHD, samt för att hon mådde för dåligt för att jobba 100 procent.
– Jag frågade ”vem tar ansvar för att utreda mig och den diagnos jag håller på att få?”
Läkaren på Mölndal svarade då att ”vi har tagit tillbaka den gränsen, och nu ska vi utreda personer över 35 år.’” Så där är Maria just nu, efter sammanlagt tre års väntan.

Men varför vill du så gärna ha en diagnos?
– Det skulle förklara så mycket. Varför jag är som jag är, varför jag har mått så dåligt. Jag har kraschat två äktenskap och min ekonomi har aldrig funkat.

Kanske är mannen vid Domkyrkan inte är lika ensam som han verkar. Varje person som berättar som sin psykiska sjukdom berättar samtidigt om tio andra personer: personer som vill ha hjälp, personer som fått hjälp, personer som verkligen behöver hjälp och personer som tappats bort. Och varje ansvarig politiker, varje insatt psykiatriker och varje engagerad medmänniska har sina förklaringar till varför det är som det är. Men en sak säger alla: det saknas personal inom psykvården i Göteborg.
Om det, om expeditionspsykiatrin och om andra orsaker till varför psykiatrin i Göteborg fungerar så dåligt ska nästa veckas reportage handla om.

Lasse Edfast

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: