DN: ”Funktionshindrade allt fattigare”


Publicerad: 1 mars 2010

STÖD SAKNAS Det är ologiskt att individer som aldrig kommer att kunna arbeta har ett ­ekonomiskt stöd som baseras på tillfälliga avbrott från arbetslivet. Regeringen måste agera för de funktionsnedsatta, skriver ordförandena för FUB och Autism- och Aspergerförbundet.

Anders har en inkomst på 6256 kronor i månaden och en hyra på drygt 7000. Han går alltså back ungefär 800 kronor varje månad. Liksom många andra personer med omfattande funktionsnedsättning får han ett bidrag från sina föräldrar på några tusenlappar varje månad. När dagen kommer då de inte längre finns eller har råd att skjuta till pengar är han hänvisad till försörjningsstöd, socialbidrag, från kommunen.

Anders är långt ifrån ensam. Han delar sin livssituation med många andra personer med utvecklingsstörning och/eller autism. Inkomstklyftorna ökar och Anders blir allt fattigare. Flera statliga utredningar har påpekat att detta inte är acceptabelt. Nu är det hög tid att regeringen agerar.

Förklaringen till den uppkomna situationen är flera: dels har många kommuner under flera år försökt och lyckats att hitta kryphål i Lagen om särskilt stöd, LSS, som gör att de kan ta ut höga hyror av denna grupp, dels har Sverige faktiskt inte ett fullgott ekonomiskt stöd till personer med livslånga funktionsnedsättningar. Två statliga utredningar har fastslagit att dessa personers ekonomiska situation måste förbättras. Riksförbundet FUB och Autism- och Aspergerförbundet har i en skrivelse uppmanat regeringen att snarast tillsätta en sådan utredning.

Personer med omfattande funktionsnedsättningar har ofta de lägsta ersättningarna i sjukförsäkringen eftersom de inte haft några arbetsinkomster. De är hänvisade till garantiersättningen i socialförsäkringen. 2009 var denna högst 102720 kronor per år, alltså 8650 kronor per månad.

LO:s Anna Fransson och Irene Wennemo har varnat för att skillnaderna mellan fattiga och rika ökat avsevärt under senare år (DN Debatt 8/12 2009). Det gäller särskilt personer som är sjuka och arbetslösa, deras blygsamma inkomstökning ligger mycket långt under den som förvärvs- arbetande har uppnått under samma tid.

De är få, de som bedöms ha så omfattande funktionsnedsättningar att de aldrig kommer att kunna arbeta. Det är både otryggt och ologiskt att individer som inte alls har möjlighet att delta i arbetslivet har ett ekonomiskt stöd som är uppbyggt som en försäkring mot tillfälliga avbrott från arbetslivet. Regeringen kan inte längre blunda för det faktum att denna grupps fattigdom är akut.

Övriga medborgares inkomster stiger medan denna grupp blir allt fattigare. Situationen är ovärdig ett, trots aktuell finanskris, oerhört välmående land som Sverige och för oss naturligtvis helt oacceptabel.

Hyrorna för boenden enligt LSS är på en chockerande hög nivå. I propositionen till LSS sägs att en person inte ska ha merkostnader på grund av sitt funktionshinder. Hyrorna i bostäder med särskild service är på en mycket hög nivå och den här viktiga handikappolitiska principen är i det närmaste helt satt ur spel. De höga hyrorna i bostäder enligt LSS beror på kommunernas hänvisning till bruksvärdesprin- cipen, de boende får alltså betala för sådant som kommunerna kostnadsfritt ska tillhandahålla personer som beviljats insatser enligt LSS. Exempel på detta är värdet av att ha personal och gemensamma utrymmen.

På sätt och vis sätter Hyreslagen LSS ur spel, trots att LSS är en rättighetslag som ska säkra goda levnadsvillkor för personer med omfattande funktionsnedsättning.

Av LSS framgår att kommunerna får ta ut skäliga avgifter för bostäder men också att den enskilde ska ha kvar tillräckliga medel för sina personliga behov; en förutsättning för att uppnå de ”goda levnadsvillkor” som lagen ger rätt till. Men genom att ta ut hyra istället för avgift för bostäderna anser sig kommunen inte behöva ta hänsyn ens till det lägre förbehållsbelopp som Socialtjänst- lagen, SoL, föreskriver. Enligt en undersökning som genomfördes av LSS-kommittén tillämpade endast 24 procent av Sveriges kommuner ett förbehållsbelopp så att de boende får tillräckliga medel kvar för sina personliga behov.

Det är hög tid att regeringen snarast tillsätter en utredning som analyserar hur personer med funktionsnedsättning kan få komma ur den strukturella fattigdom som de nu befinner sig i.

ANNA-LENA KROOK, förbundsordförande, Riksförbundet för barn och unga med utvecklingsstörning,

FUB EVA NORDIN OLSON, förbundsordförande, Autism- och Aspergerförbundet

Bonde-Agneta: ”Att ha Asperger gör mig stark”


Bonde-Agneta: Min Asperger gör mig stark!
Expressen 2010-05-04: Bonde-Agneta: ”I fängelset försvann min ångest”

Artikeltext:

Agneta öppnar dörren och bjuder in oss i lägenheten. Ett klarrött märke blänker till på hennes tröja.
– En leende smiley, säger hon.
Men munnen är ju bara ett rakt streck?
-Ja, ja, det är en aspergers smiley. Så där ser jag ut när jag blir riktigt glad.

En aspergare. Det är så hon kallar sig själv numera, Agneta Lindberg. Så mycket konstigt hände i hennes liv, trots fint jobb började hon att knarka och åkte i fängelse, hon förso kte ta sitt liv, ja, det mesta var sa oförklarligt ända till hon fick diagnosen, Aspergers syndrom. Det förklarade allting. När Agneta Lindberg var liten drömde hon om att bli bonde. Det var nära att drömmen slog in förra året. Då var Agneta en av deltagarna i dokusåpan ”Bonde söker fru”. Och hon var kvar nästan ända till slutet.

– Det var Camilla och jag som stod där framför Roger i sista programmet, och han valde Camilla.

Älskar att tävla

Agneta var inte sa rskilt ledsen för det, även om hon älskar att tävla och alltid vill vinna.

– Hade Roger och jag funnit varandra så hade jag gärna flyttat in hos honom, säger hon. Även om jag egentligen inte letade efter kärlek så gillade jag Roger. Och att han hade kor var ju ett stort plus.

I tv-serien fick Agneta en möjlighet att berätta för många om vad Aspergers syndrom är. Och det var precis vad hon hoppats på. Hon fick själv diagnosen för sex år sedan. Efter ett brokigt liv med massor av oförklarliga händelser blev allt plötsligt klart.

– Det fanns plötsligt en orsak till allt som hänt och det kändes jätteskönt.

I dag är hon attitydambassadör

I dag är hon attitydambassadör och på uppdrag av regeringen förso ker hon ändra folks inställning till bland annat Aspergers syndrom.

– Jag brinner för det här uppdraget, säger Agneta, 46. Jag är stolt över att kunna säga att jag har aspergers. Det gör mig stark.

Aspergare går ofta sin egen väg. Det är inga flockdjur utan snarare ensamvargar

– Vi kan sitta i timmar, i dagar, eller veckor och år och bara hålla på med en enda sak. Forskare, tekniker har ofta drag av aspergers. Folk som flitigt använder den logiskttänkande vänstra hjärnhalvan extra mycket.

– I Silicon Valley i USA kryllar det av aspergare. Och på KTH, (Kungliga tekniska högskolan) i Stockholm, har man bra stöd för aspergare, säger Agneta.

Så säger hon plötsligt åt oss att knäppa händerna. Så där som man gör när man ber.

– Titta, säger hon till Söndags fotograf, som släppt sin kamera och nu stirrar på sina knäppta händer. Du har din vänstra tumme över din högra. Du är en känslomänniska. Men titta på mina händer, jag har den högra tummen över den vänstra. Jag är mer logisk och konkret tänkande.

Efter snabbtestet säger Agneta: – Det där stämmer inte alltid.

Men att det ända ger en fingervisning om hur man är. Redan som liten kände Agneta att hon var annorlunda. Men då var det ingen som förstod vad det var.

– Jag hade inget särskilt behov av att ha vänner, jag klarade mig bra själv och under uppväxten kände jag heller aldrig något behov av att behålla de kontakter jag fått.

Hon var duktig i skolan. Under gymnasietiden ofta bäst. Och lärarna gillade henne trots att hon skolkade ganska mycket.

”Aldrig älskat någon”

Efter KTH fick Agneta jobb som datakonsult och hon trivdes förträffligt. Lagom var inget för henne. Agneta jobbade jämt och hårt och hon tjänade bra med pengar. Hon fortsatte att leva ensam, hon hade det mesta, men man och barn blev det aldrig.

– Jag har nog aldrig älskat någon, säger hon rättframt.
Hon hade ett förhållande på 1980-talet. Var sambo med en kille och han var narkoman.

– Det tog mig några år att förstå att han ljög för mig. Och det där med lögner har jag svårt med. Det finns liksom inte. Inte ens vita lögner.

– Om jag säger att jag kommer om en minut, och så tar det två minuter. Då är det en lögn för mig.

– Det kan ju alltid hända något på vägen. Därför lovar jag aldrig något.

Agneta drogs med av sin sambo och började använda droger. Hon var riktigt illa ute.

– Det var en luddig tid, det var folk hemma hela tiden. Det var inget liv.

Agneta gjorde ett allvarligt självmordsförsök. Och så åkte hon fast för narkotikainnehav. Hon dömdes till tio månaders fängelse.

– Det blev vändpunkten i mitt liv, säger hon. I fängelset försvann min ångest, jag behövde inte tänka så mycket. Jag var där jag var och jag trivdes jättebra. Det var ordning och reda, mat på bestämda tider och hon åt och gick upp från 50 till 75 kilo på ett halvår.

– Jag var knarkare, men det var där som jag började fa ordning på mitt liv.

En dag, ett par år efter att Agneta kommit ut i friheten, läste hon en artikel i en tidning. Den handlade om Aspergers syndrom och Agneta kände igen sig. Hon fick till stånd en utredning och en dag 2004 kom beskedet: Du har aspergers!

– Det var en jätteskön ka nsla, säger hon till Söndag. Jag visste att det var något. Det är inget konstigt att vara aspergare. Det är ett neuropsykiatriskt tillstånd. Och för mig stärktes självkänslan när jag fick diagnosen.

Attitydambassadör

Agneta jobbar med aspergerklasser på Ågesta folkhögskola en dag i veckan, och två dagar är hon på Inuti 2, en kooperativ atelje på söder. Hon föreläser ibland, skriver på en bok och nu har hon också fått uppdraget som attitydambassadör.

– Det handlar inte bara om aspergers utan om att försöka prata öppet om psykisk ohälsa, förklara att det inte är något att smussla med.

Och så var det det där med smileyn på bröstet. Den leende aspergaren.

Jag är en glad person, säger Agneta. Och visst kan jag le och skratta. Men ofta tar vi aspergare på oss en mask bara för att slippa visa vårt rätta jag. Vi håller oss neutrala, bara för att det är bekvämare så.

Men alltmer ofta för Agneta, så ligger masken kvar där hemma i lägenheten när hon går ut. Hon vågar visa vem hon är. En riktig aspergare.

Av Lars Palmborg
lars.palmborg@expressen.se