SvD: Att vara anhörig till en aspergare


”Så länge vi umgås på hans sätt är allt jättetrevligt” (svd.se 2004-06-21)

En nästan tre år gammal artikel om Helén, som är gift med Nils, som har Aspergers Syndrom. men att människor med Aspergers Syndrom inte förändras stämmer inte på flera personer jag har haft kontakt med.

Artikeltexten (namnen är fingerade):

I varje nära relation finns det sidor hos den andre som är svåra att förstå. Länge led Helén av att hennes man Nils var socialt omöjlig – såväl mot henne som mot andra. Idag vet hon att han har Aspergers syndrom, en lindrigare form av autism. Nils hjärna fungerar utmärkt, men annorlunda. Denna vecka ger Idag en fascinerande inblick i ett annat sätt att tänka och känna och hur man kan leva med människor som inte uppfattar världen som vi.

Hon hade ändå trott att hennes man inte bara skulle bli tyst vid kaffet på föräldramötena. Att han skulle kunna sitta och småprata om barnens aktiviteter med de andra. Att han skulle nicka ett hej om han mötte mammor och pappor när han hämtade på dagis.

Men icke. När barnen kom upp i skolåldern blev det uppenbart för Helén att Nils aldrig kunnat bete sig som förväntat tillsammans med folk. Och hade han egentligen någonsin velat göra sig bekant med hennes vänner?

I dag vet hon att han inte är ointresserad av människor – egentligen. Och hon vet att det inte är av elakhet han sårar henne och andra. Han är bara en sådan som missförstås när det gäller ömsesidigt socialt samspel: Han lindar aldrig in sina åsikter. Han spinner aldrig vidare på småprat. Han vill ogärna gå bort på fest.

Resultatet är att han haft svårt att kittas samman med vänner och grannar. Eller att vårda sitt nätverk på jobbet. Istället har Helén ständigt tvingats tackla att människor omkring honom tyckt att han var väldigt udda. Och just nu brottas hon med insikten att det aldrig kommer att bli annorlunda.

Heléns man har Aspergers syndrom. Precis som många med den diagnosen fungerar han utmärkt väl på andra sätt: Han har hög utbildning, kan briljera med sitt intellekt och är jättetrevlig om han är på säker mark, säger Helén.

Men har man denna form av autism kan vanliga sociala regler utgöra en oerhörd stress. Man kan ha svårt att förstå vad som sårar. Ändrade planer kan störa på ett sätt som omgivningen inte begriper.

Nils och Helén har varit gifta i 28 år. Precis som för de flesta vuxna med Aspergers syndrom hade inte ens Helén förstått vad problemen berodde på – inte förrän deras yngste son fick diagnosen för några år sedan. Då frågade Nils henne: Tror du det är ärftligt?
Men det är Helén som lider mest av att han har Asperger. Själv säger han till henne att problemen inte är så stora.

Hon kommer med pendeltåget söderifrån när vi ses på en uteservering i Stockholm. Är klädd i ljus dräkt och har några slingor blekta i det kastanjefärgade håret. Eftersom Nils befinner sig i karriären vill hon inte att vi publicerar riktiga namn. Ungefär samtidigt som de fick barn började Helén se ett samband mellan att han alltid stötte sig med kollegerna och hans märkliga distans till barnens känslomässiga behov.

– Jag visste sedan länge att vi hade något problem, säger hon. Men vi levde i ett så oerhört nära parförhållande att jag viftade bort det. Och så var han ju så begåvad! Dessutom var det rätt charmigt att han vågade säga sanningar i ansiktet på folk. Helén skrattar. Först lyckades hon strunta i att Nils ständigt var i konflikt med cheferna – ”vi hade ju varann”. Men sedan blev samarbetsproblemen också isolerande för henne.

Så det egna bankjobbet fungerade allt mer som ”kanalen ut i världen”. Där träffar hon massor med människor, har bra affärsrelationer och får sina sociala behov tillgodosedda. När hon en gång fick problem på jobbet förhörde sig en kollega: Du har väl stöd hemma? Helén kläckte ur sig att hon snarare var motarbetad. Då svarade kollegan: Men det är ju för att stötta varandra som man är gift!

Helén tittar allvarligt på mig när hon berättar.

– Jag hade aldrig tänkt så. Då insåg jag att det kanske inte var bara mig det var fel på. Jag fick akut muskelvärk och började gå i terapi.

Vad hon då insåg var hur hon underordnat sig Nils sätt att se på världen. Som många andra med Aspergers syndrom kräver han full uppmärksamhet och service. Helén har vant sig: vid att sköta precis allt hemma, vid hans fixa idéer om hur hon ska vara klädd, vid att de har slutat umgås med vänner.

– Ett sånt liv är ju knappast normalt, så det var inget roligt uppvaknande. Då mådde jag inte bra.

Psykologen tyckte Helén borde begära skilsmässa. Men Helén kände på sig att Nils beteende bottnade i något annat än ren elakhet. När yngste sonen fick diagnosen Aspergers syndrom för fem år sedan trillade mycket på plats: Beskrivningen av problemen stämde precis på Nils.

Pojken är långt före kompisarna i intellektuell utveckling, men förstår inte bollspelet på skolgården om han inte får reglerna nedskrivna – och när han begripit dem fattar han inte vitsen med att spela. Det här är typiskt för de sociala svårigheter som märks hos barn med Asperger. Med kunskapen som finns i dag kan föräldrar och lärare hjälpa ungdomarna att medvetet träna in vissa umgängesregler.

Till skillnad från sin son fick Nils aldrig det stödet som ung. De vuxna med Asperger har snarare lärt sig att dölja sina problem. De har verkligen fått kämpa på egen hand, konstaterar Helén.

– Det finns nästan ingen forskning på vad som händer med åldersförändringarna, säger hon. Och nästan inga böcker om vuxna med problemen. Allt är koncentrerat på ungdomarna.

Hon säger att det tagit tid att hitta sig själv, att sätta gränser för Nils servicekrav och göra saker på egen hand. Samtidigt ska hon räcka till som mamma till två barn, varav den ena har Asperger. Hon är inte ensam om den bördan i världen.

– Många rasar ihop. På Internet finns en hemsida för anhöriga, och när det gäller problem i äktenskapen känner jag igen mig. Den sortens bekräftelser är en lättnad. Alltså är man inte snurrig!

Många uppmuntrar henne att lämna Nils, livet vore ju enklare utan honom. När hon berättar det ser hon sårad ut.

– Visst, han ställer till mycket problem för mig. Men skilsmässa Nej, det känns konstigt. Och jag vet att han inte gör så här av ren elakhet. Då vore det enklare att gå.

Helén suckar. Hon funderar mycket på sitt dilemma: Nils kan inte hjälpa hur han beter sig. Samtidigt vägrar hon att anpassa sig till döds. Dessutom vet hon efter alla kontakter med andra anhöriga: Personer med Aspergers syndrom förändras inte.

Hon säger att den insikten gjort det mycket lättare – men också att ”det inte finns någon framtid”. Allt kommer ju att fortsätta likadant. En öppning kunde vara en parterapeut som förstår något av det speciella med att ena partnern har Asperger: Det är inte bara Helén som ska anpassa sig, utan båda som måste lära sig att leva med problemen.

Hur lever hon med problemen i dag? Hon går inte bort på kvällarna. När hon försöker träffa sina vänner mer blir det på lunchtid. Hon känner sig isolerad men vill ändå inte ta hem arbetskamraterna. En kärnkonflikt?

– Allt umgänge är jobbigt i ett sådant här förhållande, säger hon. Vem ska man vara lojal mot? När Nils inte vill gå bort drar jag mig för att säga att min man inte kan gå på fest. Han vill vara social, men har bara en teoretisk idé om vad det innebär. Jag har fått inrätta mig efter att leva med det.

Samtidigt utbrister hon, som illustration till olikheterna: Jag HATAR rutiner! Jag är en sån som alltid balanserar på tidsgränsen, vill hoppa på okända saker, ha spänning i tillvaron

Är det inte lättare när ni blivit medvetna om vad problemen beror på?

– Jo, förut kunde jag aldrig sätta fingret på varför han tyckte det var jobbigt på barnens klassträffar. Varför han inte begrep sig på småsnacket.

Skapar inte det en osäkerhet också hos Nils?

– Det är klart. Han vet inte vad han ska säga bredvid en han inte känner. Han blir obekväm och vill inte följa med. Han vill ju inte vara otrevlig, det är bara att han inte vet hur man gör.

Överlever kärleken? Helén blir tyst ett tag.

– Det är ju det som är svårt när jag börjar fundera. Jag har gjort mig så hårdhudad för att överleva själv, att jag inte riktigt vet vad jag känner.

Och att skilja sig?

– Alltså, det gör man bara inte. Och jag har ju skäl att stanna kvar; så länge vi umgås på hans sätt är det jätteroligt, jättetrevligt.

Hur mår du själv?

– Jag mår bättre när jag förstått att jag inte är galen som reagerar. Och att hans sätt inte beror på illvilja. Det finns en förklaring, och det har varit viktigt för mig.
Helén blir tyst. Det är ju ingen idealtillvaro, mumlar hon sedan. Och säger att ibland känner hon sig ledsen. När det ordet kommer åker rösten upp i halsen, blir tjock och spricker:

– Att det kan bli så här Det är ju inte vad man tänkt sig Antingen kan man skita i allt, eller försöka göra något av det.

Sedan låter hon effektiv igen:
– Det svåraste med att leva nära en med Asperger är att världen hemma blir så initiativlös, att det känns helt dött. Men jag vill göra något av det. Jag vill hitta en lösning.

113 svar to “SvD: Att vara anhörig till en aspergare”

  1. Erik Says:

    Hej Nils!:D
    Jag ska ge dig ett gott råd:D
    Följ med din fru och vänner när de går ut.
    Om du känner stress vid tanken av socialt umgänge.-Följ ändå med och utsätt dig för det som är obehagligt:DJag talar av egna erfarenheter:D

  2. Erik Says:

    Det är modigt att göra sånt som är obehagligt.
    Då försvinner rädslan.

  3. camilla Says:

    Adress till anhörig sida … ???

  4. barracuber Says:

    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_151668.svd

    Den var länkad först i inlägget.

    • Marianne Says:

      Hej!

      Kan man ta bort ett inlägg man gjort här?

      Tack för hjälpen!

  5. Meilan Says:

    Det gör ont att läsa. Som aspergare vill man slippa umgänge, parmiddagar etc. Men det betyder att man samtidigt isolerar sin sociala partner.

  6. Hjördis Says:

    Jag läste artikeln, som var från februari -08.
    Jag kände igen allt som kvinnan skrev, och jag grät. Det var en lättnad att höra om en vuxen man med aspergers syndrom. Allt handlar ju om barn och tonåringar annars. Jag har läst så mycket om dessa problem, och den här artikeln träffade precis i hjärtat.
    Jag har varit gift med en aspergare i 14 år. Vi har inga gemensamma barn. Vi träffades i vuxen ålder och han var en ovanlig människa i mitt tycke. Jag brukade skoja med honom och säga att han nog kom från en annan planet. Han var oerhört omhändertagande, jag stod i centrum, vilket var en härlig känsla. Men han hade inget intresse för övriga världen. Inte vänner eller socialt liv. Vi skulle bara vara hemma och göra allt som vi brukade göra. Städa på lördagar, handla på torsdagar mm.
    Efter nio år klarade jag inte av detta liv längre, men förstod att det var omöjligt för honom att förstå mej. Jag visste inte då vad det var för fel. Jag, för det var mitt beslut, beslöt då att vi skulle prova på att vara särbo. Det var vi i 5 år, och det fungerade till en början bättre, men han hade stora svårigheter att acceptera det. Det blev fortfarande inget bättre socialt, och jag kom så småningom, mycket smärtsamt, underfund med att han hade aspergers, vilket gjorde att jag inte ställde några som helst krav på honom, och då gick det bättre.
    Vi är numera skilda sedan ett år ca, vilket är mycket svårt för honom.
    Han lägger fortfarande morgontidningen i min brevlåda varje dag, och en liten påse godis på fredagarna.
    Jag pratar inte med honom mer än nödvändigt, varannan vecka eller så, eftersom jag inte vill uppmuntra honom till mer kontakt.
    Nu har han funnit en ny kvinna, och flyttat över hela ”vårdpaketet” till henne. Hon har ett drygt jobb framför sej att förstå honom. Kanske går det bra, kanske inte.
    Jag går vidare med mitt liv så gott det går.

    • Marie Blomqvist Says:

      Hej! Jag har själv levt med två, om inte tre, män med ADHD och Asperger. Läser ditt inlägg med stort intresse. Jag har planer på att skriva en bok om män och kvinnor utan neuropsykiatrisk sjukdom men som har levt/lever med personer med någon av dessa sjukdomar (ADHD, Asperber, autism, Tourette m fl.). Det finns nästan ingenting skrivet om anhöriga till personer med dessa sjukdomar och det behövs, eftersom det är så förvirrande och svårt att navigera runt dessa människor, särskilt i ett äktenskap. Om du skulle kunna tänka dig att bli intervjuad för en sådan bok (naturligtvis anonymt, jag har skrivit andra ”känsliga” intervjuböcker och det har gått bra)så kontakta mig på marie.blomqvist@stockholm.riksnet.se

  7. freja Says:

    Läste artikeln från feb -08 och jag känner igen mig, vilken är en lättnad. Jag har haft ett förhållande med en man i drygt 5 1/2. Vi bodde ihop och det var katastrof, till saken hör att vi båda är nyktra alkoholister. Vad vi inte då visste var att han har Aspbergers.Vi har fortsatt vårt förhållande, vi bor inte ihop längre, och nu har ”problemet” uppdagats. Det som är svårt är att det känns som om det är jag som måste dra det tunga lasset. Det är så jobbigt att hela tiden bli ifrågasatt, vad menar du med det? Varför gör du så? m m. Vi har så mycket kärlek till varandra, men kommer det att räcka med det? Jag skulle så gärna vilja komma i kontakt med andra som lever ihop med en person som har Aspb. Hur kommer man förbi hindren? Jag vill ju inte ge upp.

    • Marie Blomqvist Says:

      Jag har själv levt med två, om inte tre, män med ADHD och Asperger. Läser ditt inlägg med stort intresse. Jag har planer på att skriva en bok om män och kvinnor utan neuropsykiatrisk sjukdom men som har levt/lever med personer med någon av dessa sjukdomar (ADHD, Asperber, autism, Tourette m fl.). Det finns nästan ingenting skrivet om anhöriga till personer med dessa sjukdomar och det behövs, eftersom det är så förvirrande och svårt att navigera runt dessa människor, särskilt i ett äktenskap. Om du skulle kunna tänka dig att bli intervjuad för en sådan bok (naturligtvis anonymt, jag har skrivit andra ”känsliga” intervjuböcker och det har gått bra)så kontakta mig på marie.blomqvist@stockholm.riksnet.se

  8. marie Says:

    Skönt att läsa om anhörig. Jag har träffat en man i ett halvår nu
    och jag förstod ganska fort att något inte stämde. Hans bror har diagnosen men han
    har inte fått den. Antagligen för de är uppväxta hos var sin förälder. Vanliga saker som bar borde fungera gör inte det. Ex så bor vi tjugo mil ifrån varandra
    och då är ju telefonkontakt viktigt om man ska känna att man har ett seriöst
    förhållande, men det kunde vara att han ringde sent på kvällen och vi pratade då i flera timmar och sedan hördes vi inte av på två dygn. Vi har nu inte träffats på fyra veckor och det kommer dröja ytterligare två till. Han säger att han inte kan lämna sin trygghet – Lägenheten. Han är lite över trettio år och har arbete i vården, som fungerar bra förutom att han ibland har svårt med att hålla tider. Vilket arbetskompisar kan bli irriterade över. Han har svårt för tidsuppfattning och när han sen inser att han är sen blir han superstressad. Kyssar tycker han inte om, men han vill lära sig säger han! Han kan inte ha ”vanlig” sex utan det ska vara ”själslig” sex vilket jag inte förstår? (Själen är väl med!)Magen ska jag inte pussa för där sitter hans känslor säger han, men kan kanske lära sig… Han säger att det är mina kläder som får honom att känna sig upphetsad, ju mer kläder desto bättre! Det kan vara en schal som flyger i vinden osv. Han har inte velat ta på mina bröst och vi har pratat om det, och han säger att han är själsligt blyg men att han vill -lära sig…Att vi inte träffas på flera veckor säger han att han inte har några problem med! Han vet att jag finns där och är lycklig med det! Jag känner att jag inte blir bekräftad, och jag är osäker vid det intima som bara blir konstigt, han vill lära sig och lära sig, säger han om det som inte fungerar, men hur mycket går att lära sig? Jag har sökt besatt om infornmation men det handlar nästan uteslutande om barn och om de som fungerar sämre i vardagen. Han fungerar med vänner och jobb rätt ok, har några specialintresse, som astrologi och Tv/data, där han omskärmar sig, säger han själv. Om något varit jobbigt eller om någon höjt rösten så kan han låsa in sig i lägenheten och bara dra sig undan. Då svarar han inte om jag ringer. När vi träffats i flera dagar kan han dra sig undan och vilja vara ifred i ca tre dgar. För mej blir det konstigt! Att vi tillbringat tid ihop och (kramar tycker han om) och haft det roligt ihop (för det har vi ju ) och plötsligt ska vi inte höras..Det känns som han är så egocentrisk att det är jag som ska anpassa mej hela tiden och frågan är om det då kan fungera. Jag har två barn, och de tycker om honom och han är otroligt kärleksfull mot dom, men hur ska det gå om man vill flytta ihop? För det första så är hans lägenhet hans trygga borg och hur slut kommer han inte bli då? ska han ha en extra lägenhet för att kunna dra sig undan några dagar?? Han säger att han bara kan focusera på en sak i taget och när han jobbar tex i två dygn och jag undrar vaarför han inte kan ringa tillbaka eller skicka ett sms så sa han helt ärligt – nej, jag har inte tänkt på dig! Detta käns ju inte särskilt kul, och detta ska han oxå lära sig… Han klarar inte om jag är irriterad i rösten utan jag ska prata snällt om psoblemen jag känner men det är inte så lätt! Jag har ju trots allt känslor! Nu planerar han för fullt tills vi ska komma, redan vilken middag vi ska ha och utfkykter. jag hade hellre velat att han ville träffa mej innan alla dessa veckor, men som sakt han kan inte lämna sin trygghet men jag får gärna komma. Men då jag har barn så är det inte lika lätt att åka för mej. Jag önskar att han hade pratat med någon och fått diagnosen så han kunde få hjälp och att inte jag behövde lära. Kanske vi kunde ha samtal ihop, men han vill inte samtidigt förstå att det är ett jätteproblem, han har inte problem med det säger han utan det är ju jag! Ja jag kan skriva hur mycket som helst känner jag. Det är så svårt att det inte finns någon kontakt för anhöriga där man kunde få en mer förståelse och hjälp. Som sakt så skrivs det om barn. Vi har känt varandra i flera år innan vi blev tillsammans då vi jobbat tidigare ihop och träffats nån gång privat men då märkte jag inget av detta! Den första signalen var om telefonkontakten och han hämtade penna och papper för att skriva ner hur han bör ”ringa” mej. Det andra var då han funderat på när vi skulle träffas som ett par första gången och han sa-ja, vad gör man som par..ja, en puss på morgonen är väl normalt!!! Ja jag får väl sluta här och jag har tänkt ge det en chans till nyår, men kanske funkar det inte och jag måste inse det smärtsamma. Tack för mej!

    • M Says:

      Tack för ditt brev, kände igen mig en hel del. Har just börjat tänka i dessa riktiningar angående en relation jag haft. Hon ringde ej heller i veckan om vi bestämt att ses i helgen.. men då hade han planerat fantastiska utflykter. Mm mm. Kram

  9. jeanette Says:

    Hej

    JAg har levt med en asperger i 13 år, att min man hade asperger fick vi veta 13 år senare.Mitt liv har sett ut lika som jag har läst i den här tråden. Vi lever ej ihop längre tyvärr.Mitt liv har set ut som en beskrev, ett isolerat liv utan kontakter utåt.När jag säger tyvärr så menar jag det, idag känner jag en stor ensamhet och jag känner att jag skulle vilja leva med honom trts denna isolering.Den här isoleringen är jag van vid och nu när han gått vidare i sitt liv mår jag illa och orkar inte med att ta kontakt med andra.Han mådde inte bra ihop med mig trots att han behandla mig som den enda kvinna i hans liv, jag var upphöjd precis som den där kvinnan sa i sin text.Nu när han gått vidare med sitt liv krossas jag och tänker jag var inte enda kvinnan i hans liv.Jag läser om asperger och förstår varför vårat liv sett ut och känner att nu förstår jag men han vill inte ha mig i sitt liv nu, han känner att han måste gå vidare och att han mår bättre i sin ensamhet men med kontakter genom nätet.Vi har en son tillsammans som också troligen har asperger och han ska utredas framöver.Hur ska jag tänka jag vet inte jag har levt med han i alla år med vad det har inneburit, nu ska jag leva som andra normala familjer men jag kan det inte?? Hjälp hur ska jag veta hur jag ska leva när jag har anpassat mig i alla år, jag vet inte vem jag är eller vad jag vill!?

  10. Knasan Says:

    Oj, vad jag önskar att det fanns ett forum för partners till aspergare!!
    Ibland fattar jag inte att jag har fixat de här tio åren som vi har varit ett par, maken och jag. Stöd och förståelse från andra är nog det jag har saknat mest, någonstans att skriva av sig och få sina tankar och känslor bekräftade ….
    I början var allt en enda stor förvirring för mig. Jag visste inte att asperger fanns i makens släkt, jag förstod bara att något var fel. Hur många tusen gånger har jag inte anklagat mig själv….!
    Sedan fick hans son från ett tidigare förhållande diagnosen, likaså hans bror. Efter att själv ha forskat en del i ämnet har jag förstått att maken och hans far och förmodligen fler av hans syskon också har det, även om det inte finns någon diagnos. Maken vill helst inte kännas vid att detta existerar i hans släkt, han visar inget intresse för att lära sig mer om sonens och broderns diagnos och drar sig undan mentalt om jag tar upp ämnet. Så det gör jag sällan.
    Han är, förstås, mycket intelligent och är verbal och vältalig. Men en katastrof socialt sett. Att mina vuxna barn tycker mycket om honom beror på deras sociala förmåga att se det goda hos honom och att ha överseende med alla fadäser ….
    Det finns mycket gott hos honom! Han är oerhört snäll och kan vara mycket omtänksam, är ansvarsfull och en duktig arbetare. Men han är också förfärligt lättstött och kommer alltid på kant med folk på arbetsplatsen (han har därför haft många jobb!), saknar förmåga att vara lättsamt trevlig, är lika spontan som en sågbock och är inbäddad i sina rutiner. Vi gör som vi alltid har gjort, typ. Vårt sociala umgänge är lika med noll förutom med mina barn och deras respektive. Han kan inte sätta sig in i vad som spontant skulle kunna förväntas av honom i en social situation, allt umgänge måste ske på inlärd basis. Jag har fått lära honom att hälsa på folk, att bjuda andra att ta mat före honom själv, att tacka om han bjuds på något osv. Ändå är han som sagt väldigt omtänksam. Dessa dubbla budskap har jag så svårt för ….
    Jag är uppsatt på piedestal, hans liv kretsar kring mig. Jag tycker att det är mycket jobbigt, det gör mig så bunden att han är så osjälvständig.
    Det finns tusen och åter tusen saker att skriva om detta. Ett forum behövs för anhöriga, den saken är klar!!

    • Marie Blomqvist Says:

      Hej Knasan!
      Läs gärna mitt inlägg ovan och tag kontakt om du vill vara med i en bok om anhöriga till bl a Asperger-personer.

      • Andreas Says:

        Marie…tycker du inte det är lite väl magstarkt att söka kontakt med folk via ett kontaktforum för att kunna fråga ut dem om dels deras lidande i konakt med en handikappad som i sig har sitt lidande.Får de en kick av sånt här? Om du nu skulle ge ut en sådan bok,får du en kick vid tanken på att du hjälper till att alienera redan utsatta handikappade människor ännu mer?

      • Mia Says:

        Andreas! vad menar du? jag personligen tycker att det är BRA att bara vetskapen om att jag inte är ensam är en styrka, och fanns det en bok skriven om detta så toppen! Jag skulle gladeligen ställa upp för en sådan bok. För det är helt annorlunda att leva i ett relation med en partner som inta har AS. Det handlar inte om att ”vi ska aliera” oss. jag kan bara prata utifrån mitt perspektiv: jag har ingen att prata med om mina problem eller svårigheter i mitt förhållande med min man. Som jag letar efter andra människor i min situation..

  11. viramia Says:

    Det jobbigaste är ju att man mår så dåligt av att leva med en med aspergers.. när man kommer på det så är det piss.
    har fått reda på att min man som jag levt ihop med i snart 11 år har det. Alla frågor är besvarade på varför jag alltid undrat vad det är för fel.

    Men vad gör man nu…är det upp till mig nu? vill jag fortsätta eller ska jag bryta. För visst har vi det bra..om det är på hans vilkor!! och vi har ju barn..vad gör man??
    Likaså han behöver hjälp så behöver jag hjälpför att kunna fixa detta.
    Har alltid vart den dominanta och bestämt alla val i våra liv. Men jag orkar ej längre.
    måste kunna tänka mera på mig själv nu. Jag är bara 26 år. Har ett helt liv framför mig.
    Och vill dela det med någon som bryr sig om mig och kan stötta mig…
    Han kan ju inte riktigt det.
    Vet att det är hans handikapp…men jag då…Ändå älskar jag honom. Min utomjording..

    • Marianne Says:

      Det är längesedan du skrev ditt inlägg på detta forum. Jag önskar att jag tidigare letat på nätet efter ett forum för anhöriga till ”aspergare”. Lever du fortfarande med din ”utomjording”?

      Jag har mått så dåligt så länge, men så berättade jag om mina problem för en väninna och då trodde hon att min sambo har Aspergers. Jag sökte på nätet – och jag känner igen mig i alla berättelser. Det är en lättnad att inse att det inte är mig det är fel på. Självklart är inte jag en perfekt människa, men att leva med en partner som saknar de grundläggande sociala beteenden kan vara helvetet.

      Jag älskar min sambo. Har nog aldrig älskat någon så mycket (utöver mina barn alltså). Han är snäll och generös, men han ger mig aldrig någon bekräftelse eller uppskattning. ”Tack för maten” är den enda uppskattning jag får. Jag upplever aldrig att han ser mig eller bryr sig om hur jag mår. Om jag är ledsen och gråter så åker han hemifrån för att vänta på att jag ”ska bli normal igen”… Han har aldrig försökt trösta eller stötta mig.

      Han är väldigt intelligent när det gäller det logiska tänkandet, teknik och matematik. Men emotionellt är det zero.
      Han sårar och kränker mig verbalt varje dag – utan att veta om det. Han är inte utstuderat elak, men han saknar förmågan att inse att mycket av det han säger sårar mig.

      I vintras fick han t ex plötsligt för sig att han skulle åka till Afrika några månader. Och han förstod inte varför jag blev så upprörd över det. Jag kan ju inte bestämma över hans liv, menar han.

      Jag har bestämt mig många gånger för att ”nej, nu får det vara nog! Nu flyttar jag!” Men jag är fortfarande kvar.

      Hur har det gått med dig?

      Kram

      • Sophie Says:

        Min man sedan 10 år tillbaks har precis fått diagnosen Asperger och det vore fantastiskt med ett forum för partners.

        Kan inte riktigt sortera mina tankar och känslor just nu – på ett sätt känns det skönt att ha fått en förklaring – men samtidigt en stor känsla av hopplöshet eftersom möjligheten till förändring nu känns långt borta.

        Jag älskar min man oerhört mycket men känner i vår relation en enorm ensamhet och saknar, precis som du skriver Marianne, all form av bekräftelse och uppskattning.

        Jag älskar min man, men just nu känns det inte som jag orkar mer…

  12. viramia Says:

    Glömde skriva.. om det finns någon på denna sida som skulle vilja maila mig skulle jag vara evigt tacksam. Vet varken ut eller in vart jag annars kan vända mig? Finns så många forum för de med AS..men vi behöver med det, för deras skull också. … vi måste stötta varandra.

    viramia@hotmail.com

  13. Viktoria Says:

    Jag är väldigt tacksam för Karin Stadlers bok, Konflikter, missförstånd o ensamhet. Återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna.

    Äntligen någon som satte ord på och bekräftade min verklighet som anhörig till en vuxen med drag av aspergers. Hurra! jag har haft rätt i mina aningar hela tiden!
    Efter 30 år med ”udda” man, som fått mig att verkligen tvivla på mina egna sinnen. Men nu; det ena pusselbiten efter den andra faller på plats. Stor lättnad, men också stor sorg över insikten vad det är vi har gått igenom alla dessa år, jag och barnen och inte minst han själv…
    Ett anhörig forum skulle vara väldigt välkommet.

  14. Karin Says:

    Det är betydligt mer än ett år sedan första inlägget och jag läser först nu! Hade nog gett upp att hitta fler som har det så som jag, även om jag anat att ni fanns.
    Fast f.n. går det rätt bra att leva med en aspergare (jag är övertygad om att maken är en sådan) – jag har lärt mig att inte ha några förväntningar av något slag och att sköta mig själv och mina vänner. Maken får göra saker på sitt eget vis för sig själv.
    Men vilka törnar jag fått under dessa 32 år som gått sedan vi träffades!

    Hur går det, finns det någon stöttning till oss och till dem som inte fått den hårda attityden än? Finns det något forum? Ja, det skulle väl gå, gissar jag, att skapa ett sådant själv. Men det finns kanske redan?

  15. barracuber Says:

    Aspergerforum.se kan jag rekommendera. Återkommer om vilken underavdelning som är den lämpligaste.

  16. zitrinen Says:

    jag har läst alla inlägg här och jag kan bara säga; jag instämmer i nästan allt. Jag har haft ett förhållande ( särbo) i 3½ år nu och vi kommer ingen vart. Han är nöjd som det är när allt sker på hans premisser. Han är oerhört rutin inriktad. Men han har samtidigt en dubbelsidighet av att vara oerhört säker på sin sak i ämnen/miljöer som är trygga och invanda samtidigt som han visar ett oerhört vankelmod i andra sammanhang. I juni frågade han mig om jag ville förlova mig med honom och jag svarade ja. ( i en period som då var himmel) Men inget har hänt sedan dess. Han låtsas som ingenting. Detta vet jag sedan tidigare är ett tecken på osäkerhet och att han inte vill lämna sin säkra mark. Han har vid två tillfällen tidigare velat flytta in hos mig och vi har planerat allt i detalj. Sen har han försvunnit och inte hört av sig. När vi sedan har hörts av så är det en ny människa jag talar med samt att han då låtsas som ingenting. Detta beteende är oerhört frusterande för mig och jag har fått psykiska kollapser. Någon beskrev på en hemsida för Aspberger att leva tillsammans med en som har Aspberger är antingen Himmel eller Helvete. Det stämmer så bra.
    I Himmel perioden har vi roligt och skrattar och älskar som aldrig förr varandra.
    I Helvete perioden finns jag inte och ingen framtid.
    Vad gör man?
    Hur talar man med en person som inte förstår?

    • jeanette Says:

      Jag känner igen det du skrev ch jag förstår att du frågar dig hur man pratar med en person som inte förstår, jag hade det tufft med att försöka förstå varför han inte förstod, han var inte lik alla andra och det var därför som jag blev förälskad i honom..just för att han var annorlunda.Men då visste jag inte att han hade asperger och när det uppkom så förstod jag varför det hade varit så svårt. I mitt förhållande funkade sådär men ensamheten tog knäcken på mig.Jag kunde inte göra något själv på min egen hand..han tog kontroll och hade ett stort kontrollbehov.Jag tror att antingen måste man leva så eller så skall de leva själva. Han kunde kommunicera men det vara bara han och ingen annan som räknades.Han var oerhört älskvärd o go men bara på sina villkor.Jag har fått en hjärtinfarkt samt en stroke o jag är bara 36..den stressen som utgjorde gjorde mig sjuk , jag kunde inte slappna av och bara vara jag. Jag tycker att du ska välja vad du vill..om jag var du skulle jag inte bo tillsammans med honom, då är särbo bättre för båda men det är jag det.Det du säger om himmel och helvete är rätt..så var det för mig också, i himmelriket hade det vi bra och skrattade tillsammans och i helvetet var jag ingenting för han…bara han var viktig.

      • Suki Says:

        Reagerade intensivt på när du skrev du bara är 36 men redan haft både en infarkt samt en stroke. Jag levde ihop med en vad jag senare fått pussla ihop själv (han vägrar gå till psykolog eftersom han är rädd över vad som kommer uppdagas där, han vet något är fel på honom och han inte är som andra) vara aspergare i 4 år och under denna tid fick jag vad jag trodde var någon sorts muskelsjukdom men det visade sig vara muskelspänningar p.g.a. ångest. Gjorde fruktansvärt ont och jag fick ta lugnande för att klara det. Naturligtvis hade det en koppling till honom, då jag försökt få ett slut på relationen eftersom jag inte orkade mer efter 6 månader.. (Märkte ju han inte var normal och ville bara ut ur relationen.)han fortsatte förfölja mig och lämnade mig inte ifred så för att få tyst på honom och ett slut på trakkaserierna, tog jag tillbaka honom gång på gång, vilket ledde till att jag kände mig fången med honom och det inte fanns någon utväg, så jag fick dessa muskelspänningar p.g.a. att jag mådde så dåligt ihop med honom. Jag råder dig av hela mitt hjärta att LÄMNA honom och anmäla honom om han stalkar dig eftersom du kommer gå under annars! Läs gärna om asperger och deras tendens att stalka en också, de förstår inte när man säger det är slut.

  17. puzzel Says:

    Äntligen. Jag känner igen så mycket i de olika inläggen.
    Ett typ av forum eller kontakt med andra anhöriga skulle lätta en hel del tror jag. Jag har i många år misstänkt att det är något som inte stämmer med maken – lång historia som spänner på ungefär 25 år. Efter ännu en milt sagt frustrerande diskussion/monolog.. så började jag söka efter ”syndrom” som kunde passa in på gubben Och hittade AS. Det dröjde ytterligare en längre tid och ytterligare frustrationer innan allt slutligen ställdes på sin spets och han anförtrodde mig en sen natt att han i hela sitt liv känt att det var något som inte stämde, att han brast i olika förmågor i livet. Det var en enorm lättnad att han själv kom till insikt och där är vi nu. Framåt och tillsammans. Mycket mycket kortfattat och endast som en hint om att det finns fler som lever i detta. Nu ska jag söka vidare i ämnet och han ska även träffa läkare för remiss så att han förhoppningsvis kan få någon slags bekräftelse. Det enda jag (och han)önskar just nu är att hitta bra sätt att få vardagen att fungera.
    Alla problem, ilska, frustrationer, skit genom åren – förmodligen faller alla bitar på plats – som ett pussel. Och då först kan vi gå vidare – för det är ju det vi vill! Leva tillsammans!

    • Gabriel Says:

      Lever sedan ett par år tillbaka med en kvinna. Det visade sig på ett tidigt atadium att som hon sjäv säger har ett ”jävla humör”, ja så vart det ju onekligen. Men med tiden blev hennes humör allt värre, saker började flyga, väckarklockor, bröllopsfoton, krukor och porslin. Sen kom de verbala och fysiska attackerna, slogs, bets och sparkades och kallade mig allehanda hemska saker. Hon började berätta sanningar, bli allt elakare, kunde inte vara snäll eller trevlig. Som att hon inte hade några känslor för mig, attackerad min son, ville att jag skulle välja bort honom. Är du säker på att det är ditt barn, ni är ju inte ett dugg lika? Det tråkiga är att jag fortfarande är kär i henne, och känner mig sorgsen över att hon totalt saknar självinsikt, och att det är fel på alla andra, mest på mig. Det är oerhört jobbigt, etersom jag helst int skall prata, eller försöka resonera med henne, då går hon, vänder mig ryggen, springer iväg, tittar på klockan och säger att jag mal och stjäl hennes tid. Hon saknar empati och kan inte sätta sig in i andra människors känslor eller situation. Hennes förståelse av världen är bokstavlig och hon har svårt att förstå konsekvenserna av sitt handlande. Det är oerhört jobbigt i vardagen, mycket tvångsbeteenden och ritualer. Det är för sorgligt, för när hon mår bra då är hon riktigt bra. Bäst. Sorgligt, men så är det…

  18. Mitteget Says:

    ”Och att skilja sig?

    – Alltså, det gör man bara inte. ”
    Alltså den här artikeln gör mig skitarg, stannar kvinnan kvar hos nån bara för att ”Man bara inte skiljer sig” ? Jag tycker hon pratar om sin man som om han var ett nödvändigt ont som hon fått släpa på i sitt martryrskap i alla år. SKILJ DIG! Man GÖR VISST SÅ om det inte finns något annat än konventioner och gammal vana som håller ihop ett äktenskap.Det här är 2009. Tråkigt för hennes man att han bara är en kvarnsten runt hennes hals.

    Det gäller alla er som sitter och ojjar er över hur hemska och okänsliga era aspiga partners är, tough luck, men de kommer inte att ändra sig , för asperger är inget som går över, det är ett livslångt tillstånd.

    Jag har själv Asperger och efter att ha läst skitsnacket här från NT personer som gör ner sina partners och framträder som martyrer , så vill jag meddela att jag är otroligt glad och tacksam att min man precis som mig har Asperger. Lika barn leka bäst. Vi bråkar ALDRIG vi förstår varandra till 100 % och stöttar och hjälper varandra. Kan man inte göra det så förstår jag inte alls vad som är meningen med att ”hålla ihop” men det är klart jag är ju ”aspig” jag, och resonerar inte som så att ”Man skiljer sig bara inte”.

  19. Mitteget Says:

    Ok nu har jag lugnat mig lite och läst igenom alla svaren. Jag vill be om ursäkt om jag uttalade mig hårt för det var baserat på FRÄMST artikeln i sig(där tar jag inte tillbaka ett ord!) men också på EN DEL av kommentarerna.
    Jag förstår ju att många här kämpar och lider , och jag antar att det är av kärlek.🙂

    Jag tror att många av er underskattar er partners förmåga att lära sig, att lära sig betyder för de flesta ”normala” personer en längre tid av repetition av det man ska lära sig. För mig tex. så behöver jag bara höra en sak en enda gång och få förklarat för mig varför det är så , för att det ska sitta, och sitta för gott!Googla på rotminne eller rootmemory!!
    Så ge er aspiga partner chansen att lära sig och om han eller hon gör det genom att skriva ner det på en lapp så är det antagligen inte för att han sen ska kolla på den hela tiden eller sitta och läsa om och om igen.
    Nej det är bara ett stöd för minnet, det kan vara så att han tex lär sig genom att skriva upp det och sedan inte tittar på lappen igen, eller kollar om ett halvår och kommer ihåg, ja just ja så var det, eller något att utgå ifrån när han försöker förstå själva begreppet.

    Varmt lycka till

  20. Johan Says:

    Mitteget, det där var verkligen onödigt aggressivt. Helen har hjälpt sin man i 28 år, och offrat för hans skull. Det förtjänar en respekt som du, felaktigt, vägrar ge.

    Personligen tycker jag kvinnan i artikeln, likt många som kommenterar här, är en hjälte. Hon ställer upp för honom även när han inte ställer upp för henne. Skilsmässa? Ja, det är ju en enkel, snabb väg ut. Men för mig och många andra är det en sista väg ut när det inte finns något annat rationellt val. Det är lite som att skicka ett barn till en internatskola i Norrland för att det är bråkigt och man är trött, när man borde ge det en chans till.

    För kvinnan i artikeln är det säkert många saker som spelar in. Ny bostad, ny släkt, ensamhet, försämrad ekonomi, mindre trygghet. Men också barnens välbefinnande. Med tanke på vad jag läst om Aspergers måste det vara ett rent helvete att vara en ensamstående mor till ett barn med denna sjukdom, och snart försvinner RUT-avdraget som en extra smäll.

    Samtidigt så kan kvinnan inte fortsätta leva som en slav för hans krav och störningar. Som jag ser det är den enda fungerande lösningen att hon gör vad hon vill på sitt sätt, förklarar för honom varför hon gör det, och slutar begränsa sig för hans skull. Om hon vill gå ut, så får han gärna följa med. Gör han det inte får han sitta hemma. Gillar han inte att resa? Då får hon ta den där semestern med vänner istället. Uppskattar han inte restaurangbesök? Hon har säkert arbetskamrater som gör det. Föreningsliv kan likaså stötta.Hon borde klä sig som hon vill utan att låta honom styra, och vill hon inte städa torsdag klockan 18:00 varje vecka, så skippa det. Om han klagar, säg att han har fel, och han kan tycka vad han vill om det.

    I slutändan måste hon leva sitt liv på sina villkor. Om han kan acceptera och stötta det, bra. Då borde hon stötta honom tillbaka med hans svårigheter. Om inte, så har det gått så långt att en skilsmässa nog är enda utvägen.

  21. barracuber Says:

    Det jag vill kommentera just nu är att Asperger inte är en sjukdom, utan en funktionsnedsättning.

  22. Maria Says:

    läser och gråter😦, min sambo har asperger och jag känner igen allt ni berättar, allt ensamhet, frustration och även kärlek. Vi har varit tillsammans nästan i 9 år och nu känner jag att jag inte orkar leva så här längre, att han inte kommer att förändras, att våra liv kommer i princip se ut på samma sätt, utan vänner, utan bekräftelse, utan stöd. Jag kommer inte att kunna säga ”vi har varandra”, han har mig men jag kan inte räkna med honom. Jag känner en oerhört smärta för att jag älskar honom så mycket men jag har inget liv och är ledsen och deprimerad ganska ofta då jag känner mig ensam. Vi pratar om hur jag känner mig och han säger att han ska försöka men det blir bara en kort period där han är omtänksam och kärleksful men efter ett par dagar är allt det samma. Han bara sitter framför datorn och läser och läser. Förut gick vi ut och hade det roligt men han blir alltmer tråkigt. Jag vet att han älskar mig men jag tycker att borde lägga mer tid på mig eller på att lära sig att hantera sin funktionsnedsättning. Han borde anstränga sig alltså. åååååå Det är så jobbigt beslut jag måste fatta!!!
    Himmel och Helvete

    • barracuber Says:

      Det låter jobbigt, Maria. Säkert även för honom, det är ofta ett stort lidande att ha AS, framför allt om man har tilläggssymptom som ångest, depression, arbetslöshet m.m. Har du försökt prata med honom? Tycker du att du kan förstå honom någorlunda? Du låter ganska uppbragt, som att du håller på att tröttna. Vad tror du han skulle säga om du antyder att du kanske inte klarar att leva ihop med honom mer? Eller om ni prövar att separera tillfälligt och ser hur det blir.

    • Andreas Says:

      ”Fast å andra sidan så insåg jag redan när jag var 20 att man inte kan ändra på andra människor, bara sig själv, så jag har aldrig ens försökt, varför i all världen skulle jag vilja ändra på det jag blev förälskad i hos henne? Folk som tror att ‘om jag bara älskar honom/henne kommer den här ”grodan” till slut att bli en prins/prinsessa borde inte fått gifta sig överhuvudtaget, sådana attityder leder bara till att människor blir sårade och skadade för livet”,(Cubsaver).
      En liten sak jag som aspie funderade över…älskar man den person man tror man kan göra om den ”älskade” till eller personen i fråga?

      • Cubsaver Says:

        Andreas sa:

        ”älskar man den person man tror man kan göra om den ”älskade” till eller personen i fråga?”

        Andreas, man älskar sin egen bild av den andre/a, eller det man tror att man kan ‘göra om dem till’.

        De människor som faktiskt HAR AS, som jag har mött – både män ock kvinnor inklusive min egen fru – är, liksom de flesta som har ADHD, väl medvetna om sina ‘dåliga’ sidor, och arbetar hårt för att minska dessa negativa sidors påverkan på omgivningen. Nu har jag följt kommentarerna på den här sidan LÄNGE, och blivit mer och mer övertygad om att vad du och jag läser här är inlägg från en bunt kvinnor som å ena sidan ‘misslyckats’ med att göra grodan till prins, å andra sidan inte vill ta ansvar för vare sig sitt misslyckande eller det faktum att de har ett sjukt kontrollbehov (att vilja göra om någon så denne/a någon passar ens bild av ‘prinsen’ är ingenting annat än ett uttryck för ett enormt kontrollbehov)och ett behov av att bli helgonförklarade, tyckta synd om av andra kvinnor som lider av samma kontrollbehov och dåliga grepp om verkligheten (idén att man kan ändra på någon annan än sig själv…)

        Jag tvivlar inte en sekund på att dessa verkligen upplever sin verklighet så som de beskriver den – jag tvivlar dock på att någon av de män beskrivits av dessa självömkande kvinnor har AS, utom de absoluta fåtal där en diagnos verkligen har ställts.

        Jag börjar undra, när jag läser Tina, Sophie och Marianne, varför i all världen de stannar i relationer som de uppenbarligen far illa i – såvida de inte BEHÖVER den mentala misshandel de tycker sig bli utsatta för, därför att de ger dem ‘extra-poäng’ hos andra kvinnor som sitter fast i offer-rollen lika mycket som de själva.

        Jag älskar min Aspie, just för att hon är som hon är – och hennes dåliga sidor fanns där när jag gifte mig med henne, jag gick in i relationen med öppna ögon, det faktum att hon NU har en diagnos förändrar endast EN sak – NU vet jag varför hon är som hon är, och att hon inte kan ‘rå för’ att vissa saker blir som de blir. Det betyder inte att hon inte kan lära sig att ‘gå runt’ sina svårigheter, för att fungera bättre, eller att hon inte har ett ansvar att försöka hitta vägar att ‘gå runt’ dem, det betyder bara att det ‘inte är hennes fel’ – det är inte ‘ondska, likgiltighet, grymhet eller dålig uppfostran’ och definitivt inte psykopati, som någon föreslog (vilket är en enorm lättnad för henne…). Det har till och med några riktiga plussidor – nu när både hon och jag vet varför hon funkar som hon gör, blir det lättare för mig, och nödvändigt därför att jag som resten av världen är medberoende att tydligt be om det jag behöver utifrån ett känslomässigt perspektiv (kram, tröst, lyssnande etc). Jag har haft relationer med neuronormala kvinnor, många sådana tom, och sanning att säga, så är det inget jag skulle vilja ha igen, någonsin. Jag GILLAR att vara gift med en Aspie, just för att hon inte är som neuronormala kvinnor.

      • nattisovstaden Says:

        Attans, det var så länge sedan du skrev det här, men jag chansar ändå på att du ser detta. Gud vad skönt att du gör din röst hörd här! Jag lever också med en aspie, själv är jag normalstörd. Han fick nyligen sin diagnos, och det ändrade ingenting för hur jag känner för honom. Jag älskar honom. Han har fel och brister, det har jag med, hans yttrar sig på andra sätt än mina. För mig är det inte svårare än så. Däremot känner jag rent spontant att jag skulle vilja ha kontakt med dig, just för att andras reaktioner på detta verkar vara så odelat negativa. Om du skulle se detta, kan du inte maila mig? Om inte annat kan vi ju prata om hur bra vi har det🙂

        emelie@luvab.se

    • Sophie Says:

      Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Hur har det gått för dig/er?

      Min man har precis fått sin diagnos och jag kan inte låta bli att undra när din sambo fick sin diagnos och gjorde den nån skillnad alls?

      Det är så svårt – jag vill så gärna få vår relation att fungera – men det känns hopplöst. Kommer någonting att förändras? Ensamheten är värst – men precis som du skriver även känslan av att inte kunna lita på att någon finns där för en. Jag försöker vara tillmötesgående hela tiden för att vår relation ska fungera friktionsfritt – men ibland orkar jag inte och då blir det katastrof. Om jag säger att jag inte orkar längre är min man snabb att föreslå skilsmässa. Så fort han känner sig det minsta trängd vänder han taggarna utåt och blir helt känslokall. I dessa lägen är det helt omöjligt att diskutera på ett vuxet sätt och sedan tar det minst ett par veckor innan relationen har ”hämtat” sig.

      Till Andreas vill jag säga att den personen jag blev förälskad i visade mig kärlek och ”såg” mig, de problem jag skriver om kom smygande och visade sig först efter en tid. Jag älskar min man och vill inte förändra honom – det jag vill är att bli behandlad med den kärlek och respekt somm jag förtjänar.

  23. suzie Says:

    Hej
    Jag går snart sönder
    Vet inte vad och hur jag ska leva med min partner

    • Majsan Says:

      Råder dig att sticka. Jag orkade inte själv utan fick börja på antidepressiva läkemedel och sedan högre och högre dos.. Idag är jag förstörd psykiskt. Helt knäckt. De driver en till vansinne.

  24. Karin Says:

    Lösningen på problemen har jag tyvärr inte och det är inte lätt att komma med käcka råd till den som har det svårt, inte med detta att leva med en så svår partner som vi anhöriga har, inte till någon annan heller. Jag kan förstås berätta om hur jag och maken har det, (inte särskilt lysande), men jag tycker inte att någon ska behöva känna så som du och Maria som skrev inlägget före dig gjorde. Jag vill gärna vara till någon hjälp om jag kan.

  25. Cubsaver Says:

    Hm. Jag har ADHD, min fru har Aspbergers. Vi har varit et par in 15 år Och jag känner inte igen mig. Fast å andra sidan så insåg jag redan när jag var 20 att man inte kan ändra på andra människor, bara sig själv, så jag har aldrig ens försökt, varför i all världen skulle jag vilja ändra på det jag blev förälskad i hos henne? Folk som tror att ‘om jag bara älskar honom/henne kommer den här ”grodan” till slut att bli en prins/prinsessa borde inte fått gifta sig överhuvudtaget, sådana attityder leder bara till att människor blir sårade och skadade för livet.

    Jag kände till alla hennes egenheter, både de som beror på Aspbergers och de som inte beror Aspbergers, när jag gifte mig med henne. Visst kan det vara jobbigt från och till, smärtsamt även, när hon gör sig själv illla mentalt genom att nevärdera sig själv p.g.a att hon är som hon är, eller när orden tryter och världen rasar omkring henne p.g.a för mycket stress etc – men resten…man får ta det onda med det goda, ”Helén” – dessutom – varför lät du honom bestämma

    ”Som många andra med Aspergers syndrom kräver han full uppmärksamhet och service. Helén har vant sig: vid att sköta precis allt hemma, vid hans fixa idéer om hur hon ska vara klädd, vid att de har slutat umgås med vänner”

    – att du blev isolerad är ditt eget fel, inte Nils’ eller Aspbergers’. Sorry, det du beskriver av vad han har utsatt dig för, och hur du har hanterat det är vanligt simpelt medberoende, och har ingenting att göra med att Nilss har Aspbergers!

  26. Tina Says:

    Skönt att jag hittade hit och kunde läsa om hur anhörig många gånger mår. Jag är just nu så oerhört ledsen nu när jag tror mig förstå varför mycket blivit så fel i mitt samboförhållande. Vi har i stort sett inget socialt liv. Det handlar om arbete, vila, göra saker hemma, ibland hälsa på släkten och helst då hans egna vuxna barn, mina vuxna barn fungerar inte ihop med honom. De tycker han är sur, tvär, otrevlig, stöddig mm. Trots detta har jag försökt förklara för dom att han vill väl men klarar tydligen inte av att umgås på ett traditionellt sätt. Att åka på semester finns inte. Han vill ha rutiner, har ett hästminne, åsikter om hur jag ska vara, har han sagt en sak en gång så räcker det med det eftersom man inte behöver tjata.

    Under 11 år har jag försökt förstå honom, pratat med honom – men utan att bli klokare av det. När jag blivit ledsen för något han sagt eller gjort, så tröstar han mig inte. Ja, det är mycket som hänt och för del delen inte hänt. Jag har letat runt på internet och hittade hit. Gud, så skönt att jag inte är ensam om detta!

    Pratade med min sambos svåger idag och han berättade att sambons systern och pappa fungerar på samma sätt. Det är första gången jag hörde detta! Många frågor har funnits och finns än idag och jag förstår att jag nog inte får några svar. Jag älskar min sambo och vill honom väl – men nu orkar jag inte mer! Jag har gråtit varenda dag i flera veckor och det verkar inte finnas något slut. Jag har beslutat mig för att söka hjälp.

    • Marianne Says:

      Kära Tina, jag vet precis vad du pratar om. Hur många dagar och nätter jag har gråtit mig igenom, för att jag känner mig osynlig och obetydlig. Det är så frustrerande att inte nå fram! När ens partner har ett ogenomträngligt pansar runt sig. En människa med Aspergers kan inte sätta sig in i en annan persons känslor. De kan inte läsa av ditt kroppsspråk. När jag vill småprata blir min sambo arg och frustrerad. Han förstår inte varför jag pratar när jag ”inte har någon information att förmedla”. Att prata om sådant man upplevt, tänkt, känt under dagen är helt obegripligt för honom. Och naturligtvis delger han aldrig mig sina tankar och känslor. Han anser att de är hans egna, och jag har inget med dem att göra! Man känner sig utestängd. Han säger aldrig att han tycker om mej, eller ger mig någon som helst bekräftelse eller uppskattning. För han förstår inte att jag behöver det. Jag vet att han tycker om mej, för han ger mig sånt som han själv blir glad för, typ pengar och prylar. Han är väldigt generös på det materiella planet, men han kan inte stötta mig eller trösta mig när jag är ledsen. Han är rädd för känslor, han kan inte avgöra om jag är ledsen eller arg. Kanske han är rädd att han är orsaken till att jag är ledsen och vet inte hur han ska handskas med det? Han känner sig kanske anklagad trots att han kanske inte alls är inblandad i mina problem?

      Jag tycker det är en bra idé att du går till en terapeut. Han/Hon kan kanske hjälpa dig hur du ska formulera dig för att din sambo ska känna sig trygg och inte gå ut i självförsvar. Om han känner sig trängd blir han tvär och otrevlig. Vädja inte till hans känslor utan till hans förnuft. Eftersom människor med Aspergers ofta är mycket intelligenta så kan de ”lära in” empati – även om de inte känner någon empati. Han kan t ex lära sig att ”jag ger henne en kram så blir hon glad!”, även om han inte förstår varför.

      Vet att min sambo älskar mej, även om han inte säger det med ord. Jag får lära mig att acceptera hans sätt att vara. Han vill mig väl.

      Lycka till! Glöm inte att du ska vara lycklig! Kanske du kan hitta rätt i förhållandet med lite hjälp! Kram!

      • Tina Says:

        Det var skönt att få feedback. Jag når inte fram till min sambo genom att berätta hur ledsen jag är för många saker som hänt de senaste veckorna. Nu har hans barn vänt sig mot mig och sagt vad de tycker om mig, att jag behandlat deras pappa illa. De har sagt många elaka saker till mig och om mig inför honom och han stoppade dem inte. Han sa efteråt att de har rätt att säga sin mening. Ja, det är ju klart OM de vetat hur vårt förhållande fungerat och vad som verkligen hänt.

        Mitt liv just nu är ett kaos och brister lätt i gråt. Har mycket att fundera på nu. Vi måste kunna prata konstruktiv och förstå varandra. Jag bad honom att inte blanda in sina vuxna barn utan hellre en helt utomstående.

        Jag har tur att jag kan ringa en utomstående när som helst på dygnet och att min husläkare ska göra vad hon kan för att jag ska få snabb krishantering och komma komma igång med terapi KBT. Men detta har jag inte berättat för honom. Detta vill jag för min egen skull, annars går jag sönder inombords.

  27. Sophie Says:

    Tina & Marianne

    Jag känner så väl igen mig i allt ni beskriver. Min man är på många sätt en helt fantastiskt och generös person – när saker och ting sker på hans villkor. Men så fort jag uttrycker min vilja och har åsikter som går emot hans så blir jag jobbig och besvärlig i hans ögon. Jag inser nu efter 10 år att jag löst detta genom att överanpassa mig i relationen. Det har blivit bäst när vi gjort saker och ting på hans villkor, umgåtts med hans vänner osv, då är han en helt överväldigande glad och positiv person och vi har det fantastiskt roligt och fint tillsammans. Jag har trott att jag på något sätt ska kunna få honom att förstå på ett intellektuellt plan att det är viktigt att han tar mer hänsyn till mina önskemål, men det har han fortfarande efter 10 år inte kunnat ta till sig. Han uppmuntrar mig gärna att göra saker jag tycker om att göra – så länge det inte krockar med hans intressen.

    Min man är en mycket karismatisk, intelligent och verbal person men det är helt omöjligt att få honom att inse att det är viktigt att kompromissa i en relation. Han är inte intresserad av det helt enkelt.

    Jag känner mig så oerhört ensam i vår relation eftersom det känns som jag aldrig lyckas nå fram till honom. Jag har verkligen försökt få honom att förstå att det är viktigt för mig att han visar mig uppskattning och bekräftelse, ibland säger han att han ska försöka göra det men det är glömt dagen efter.

    Han tycker om att kramas, det är den närheten vi har i relationen, det är mer komplicerat med sexlivet, då han verkar ganska ointresserad.

    Jag gråter ofta och känner en hopplöshet och uppgivenhet – ändå älskar jag min man så mycket att det känns omöjligt att ta steget ut ur relationen – varför? -jo vi har det så bra när det sker på hans villkor – men hur länge kan jag leva på detta sätt? Hur länge kan man utplåna sig själv?

    Kramar

    • Tina Says:

      Jag såg inte din kommentar förrän jag skrivit, man tack så jättemycket.

      Jag funderar allvarligt på att lämna honom. Umgänge sker på hans villkor och det blir jobbigt eftersom han inte är säskilt intresserad av att träffa mina barn och barnbarn. Umgänget med dem har krympt med åren och det är jag så ledsen för nu. Jag gillar att vara med de mina men han tycker det är jobbigt. Han vill att man träffas vid en bestämd tidpunkt som inte får missas med särskilt många minuter och helst slutar efter två timmar. Detta är svårt för familjerna som har bebisar och småbarn.

      Egentligen borde det inte vara svårt att välja men jag ska ta några samtal med terapeuten innan jag bestämmer mig.

      • Marianne Says:

        Jag börjar också inse att min enda utväg är att avsluta förhållandet, även om det är med tung sorg i hjärtat som jag fattar mitt beslut. Det finns inget ont hos min sambo, men jag känner hur jag som person allt mer suddas ut. Han ser mig inte, jag är som en skugga. Jag orkar inte vara osynlig och obetydlig längre.Problemet är att min självkänsla är så svag så jag förstår inte hur jag ska våga ta steget. Gud vad detta är svårt!!

      • Sophie Says:

        Det känns på ett sätt tröstande att inse att man inte är ensam i den här situation, jag trodde länge att allt berodde på mig.

        Min man har precis fått diagnosen och min första känsla var ännu mer förtvivlan och hopplöhet, men jag försöker nu istället se en möjlighet till förändring – allt beroende på hur han kommer att hantera diagnosen själv.

      • Tina Says:

        Det känns som jag just nu lever i en bubbla för att orka med. Min självkänsla är nästan helt borta. Jag har en bra läkare som förstår mig och sjukskrivit mig en tid framöver.

        Jag har bestämt mig för att lämna honom, vilket är oerhört tungt att hantera och en stor sorg för mig men jag har inget val. Det finns inget ont i honom men jag kan inte leva såhär. Jag måste ta hand om mig själv. Har fått tid för samtal så jag kan orka gå vidare i livet.

  28. Marianne Says:

    Tina, du måste ta hand om dig själv nu! Du kan inte leva i en bubbla för att vara någon annan till lags! Den viktigaste personen i ditt liv är du själv! Och därefter dina barn. Prioritera dig själv och dina barn! Du har så mycket att ge, slösa inte bort det på någon som inte ger dig någon uppskattning eller tacksamhet. Du riskerar att utplånas som person och bli bitter och sjuk. Det är inte meningen med livet! Om din sambo förstod vilket lidande du går igenom för hans skull, då skulle han bli ledsen. Men tyvärr kan han inte sätta sig in i din situation. Du måste fatta ditt beslut , och han kommer acceptera ditt val. Även om han inte förstår. Men jag förstår din sorg. Jag genomgår samma process som du. Min sambo är stark och attraktiv, och jag älskar honom. Men det känns som han föraktar och ser ner på mig, även om han inte erkänner att han gör det. Kanske måste han trycka ner mig för att dölja sin egen inre osäkerhet? Fast detta sker ju på ett omedvetet plan.

    Det är bra att du går till en terapeut! KBT är bra! Själv gick jag till en NLP coach, och det blev en fantastisk vändning för mig! Fokusera på dig själv nu, du är värd att bli älskad och uppskattad! Först när du själv är lycklig kan du leva fullt ut och du kommer att ha så mycket att ge dina barn och barnbarn! Jag har själv nästan förlorat kontakten med min älsta dotter p g a att hon vägrar komma hit när min sambo är hemma. Det är inte värt det! Man kan inte försaka sina egna!

    Jag önskar dig all lycka! Ta hand om dig själv nu! Kram!

    • Tina Says:

      Tack Marianne och Sophie!

      I min vardag är jag så ensam och det är jobbigt med de beslut jag fattar. Tycker inte jag kan tänka klart. Men jag vet att jag måste gå min väg.

      Härom kvällen pratade jag och sambon om vårt liv tillsammans, fast det var ju jag som mest pratade och grät. Mådde så jävla skit att jag nästan spydde. Jag tror att han förstod att vi ska dela på våra gemensamma saker och att jag ska flytta. Han undrade om det berodde på att han inte byggt om köket! (Vi har pratat till och från under flera år pratat om att renovera det.) Jag trodde inte mina öron! Jag sa till honom att det inte handlar om pengar och saker, utan om relationen mellan oss, om hur vi talar med/till och förbi varandra, om respekten för varandra mm mm.

      Jag är kanske rädd för att ta dessa steg eller det är kanske att det känns så märkligt & konstigt. Känner mig kanske som en svikare, men gör jag inget så går jag under. Tack och lov stöttar mina barn och min husläkare mig.

      Det är så fint väder ute och jag sitter inne nästan hela tiden.

  29. Marianne Says:

    Tina, det är så oerhört sorgligt när man inte når fram till den man älskar. Man har så svårt att ta till sig att han faktiskt saknar förmågan att leva sig in i din situation. Du sviker inte din sambo för att du väljer att leva utan honom. Men du har svikit dig själv i flera år. Denna relation har berövat dig din glädje och energi, den har fått dig att krympa som människa i stället för att växa. Var tacksam och glad för det som har varit bra, och välj sedan att gå vidare. Det blir en sorgeprocess att gå igenom, men den är begränsad. Om du stannar kvar finns det ingen gräns för hur sorgligt och bittert ditt liv kan bli. Resten av livet.

    Jag fick ett igenkännande när jag läste om er uteblivna renovering av köket. En gång frågade jag min sambo (det var efter en period då jag mått fruktansvärt dåligt, grät varje dag och tyckte livet var ett helvete) om han tyckte att vi hade det bra. Det var en retorisk fråga som jag väntade mig ett nej på. Men i stället sa han: ”Vi har det nog bättre än de flesta!”. Jag blev alldeles paff, och långt senare förstod jag att han trodde att jag syftade på hur vi hade det praktiskt och ekonomiskt… Att jag var ledsen och grät tror han är en medfödd psykisk störning hos mig som han inte kan göra något åt.

    Jag har förresten varit arbetslös några månader. Det har ju varit lite besvärligt. Men så igår fick jag reda på att jag blir erbjuden ett bra jobb. Glädjestrålande kom jag hem och berättade. Hans enda reaktion var ”Jasså”. Han tog inte ens bort blicken från datorskärmen.

    Just detta, att aldrig visa uppskattning, är ett effektivt sätt att trycka ner en människa. Han gör det naturligtvis inte med avsikt att skada, han förstår inte hur illa jag far. Men det har ju en förödande effekt på en.

    Ta nu bort alla eventuella skuldkänslor som du kan tänkas ha inför en skilsmässa! Förbered dig på en tids sorgearbete. Vad bra att du har människor runt dig som stöttar dig! Du kommer att må så bra när du landat i dig själv! Lås dig inte vid att din sambo ska förstå varför du flyttar. Han kommer ändå aldrig att förstå.

    Min sambo hade en annan kvinna förut. När hon lämnade honom för en ny man trodde min sambo att kvinnan valde den nye mannen för att han hade en större och lyxigare husbil…

    En mycket svår bit i sorgearbetet kan vara att se hur bra ens sambo klarar separationen. Jag känner att i mitt fall kommer det att bli det jobbigaste. Han kommer hitta sina egna svar på varför relationen sprack, och sen kommer han gå vidare och leva sitt liv. Han är stark, attraktiv, har ett attraktivt jobb och MASSOR av kvinnliga vänner. Han kommer kanske sakna mig lite i typ två dagar, sen börjar han leva sitt spännande ungkarlsliv igen. Så jag har lagt bort skuldkänslorna. Svartsjukan kommer vara det svåraste. Jag måste helt enkelt bestämma mig för att släppa taget. Jag tror att det finns män där ute som kan uppskatta mig för den jag är. Och finns det inte det så vill jag hellre leva ensam! Vill inte ha någon som ständigt kränker min självkänsla.

    Gå ut i det vackra vädret nu! Det är läkande att vara i den vackra naturen! Du är värd att vara lycklig! Det är ju det som är meningen med livet! Att hitta en väg att bli lycklig! Lämna det som berövar dig din energi och börja LEVA!! Det är du skyldig dig själv och dina barn!! Läs någon bra bok som handlar om att bygga självkänslan.

    Kram

    • Christina Says:

      Hej Marianne,

      Lever i en relation med en engelsk man sedan 4,5år. Orsaken till att jag svarar på ditt inlägg är kommentaren ”MASSOR av kvinnliga vänner”. Min partner sjunker ner i depression varje vår ungefär och denna vår var som de andra men skillnaden var att jag inte brydde mig om hans djupgång denna vår utan kom med förslag till saker att göra vilket han hängde med på (bara han och jag alltså, som vanligt. Han har inga vänner)Vi åkte t.o.m på semester med våra ej gemensamma barn till Italien. Denna iskyla och pansarskal han visade under semestern mot mig var den värsta jag varit med om. Den blev så tydlig då han pratade med sin 10-åriga dotter på ett sådant sätt han borde ha talat till mig. Jag mådde nästan illa av det och märkte att hon vid ett par tillfällen sa åt honom att säga så till mig istället. Jag tyckte så synd om henne. Nej inga sex anspelningar men hon märkte väl att han inte visade/sa NÅGOT fint till mig.
      Då vi kom till Sverige igen sa han att han måste skaffa sig egna vänner, skaffa ett eget liv då han endast känner mig här i Sverige. ”Skaffa egna vänner” har jag hört förut. Han undvek mig totalt och ”smet” undan mig hela tiden. Den 10sept orkade jag inte längre utan körde över hans saker och lämnade dörrnyckeln (som han givit mig som först i april) till hans hus efter att ha försökt umgås. Han var inte hemma. Två veckor får jag första livstecknet på sms ”Tack för att du körde över mina grejor. Jag saknar ditt sällskap väldigt mycket och hoppas på att du vill träffa mig någon kväll” Jag visste inte hur jag skulle tolka detta sms, jag svarade inte på det. Vad skulle jag säga? Efter ytterligare en vecka skickar han min nyckel i det frankerade kuvärt som jag lämnade för det ändamålet och två dagar senare kom ett sms; Vill du prata med mig? Vi träffades då och jag förstår att han har ett otroligt behov av att känna sig älskad då hans självkänsla är katastrofal vilket gör att han träffar andra kvinnor.
      Jag hade ju mått otroligt dåligt dessa veckor med hjärtklappning osv.
      Han var som ett barn på julafton då jag frågade honom om han gjort något trevligt på sista tiden (eftersom jag vet att ett uppriktigt svar skulle komma övervägde jag först om jag skulle ställa den) Jo han hade varit på Operan för första gången och sett xxxxx ”Har du hört talas om den?” nej, svarade jag-lamt. Han hade varit där med en kvinna som han träffat på krogen en av dessa underbara varma kvällar som var i aug. ”Det var förresten hon också som hjälpte mig med takläggare som fixade mitt tak, dom är också, liksom hon, från Litauen” Allt detta sa han med glittrande ögon. Jag tänkte, han är inte normal, något är fel. Men, som vanligt, blir hans små korta ”vänskaper” ej långvariga då de antagligen märker att han är extremt egocentrisk.
      Han frågade mig om jag kunde tänka mig att ta tillbaka honom och det är extremt svårt att stänga ute ett barn på 5år, eller hur? Nu har jag också gått NLP kurs och märker till min stora glädje min personliga förändring. Jag riktar uppmärksamheten mot mig själv och inte mot honom för jag vet att jag inte kommer att orka med en vår till. Han, å andra sidan, planerar framtiden med mig igen; gemensamt boende osv vilket har blivit något av rutin under cyklerna. Hans vänner, som han träffar på singelklubb, dumpar han då de också blir för känslomässigt bundna vid honom. Det klarar han inte av, han vill bara bli bekräftad. Hur många kvinnor har han inte krossat hjärtat på!!!
      Jag kan VARMT rekommendera NLP till er alla där ute som tappat er själva!!! Googla på ämnet. Det har räddat mig även om jag vet att en ny vår kommer och jag kommer att ha en ny sorg men denna gång är det med insikt om varför.
      Att vuxna kan lära sig att hantera och hitta ”knep” för sitt handikapp är solklart. Min partner har gjort det i vissa områden men det gör också att han tror sig ha ”kontroll” och inte behöver hjälp. Att jag lider är inget han kan göra något åt, säger han.
      Ja detta blev en roman men det är den första sidan för anhöriga som jag hittat och behövde verkligen detta. Fantastiskt skönt att se att det finns andra som bekräftar det jag går igenom, att det inte beror på mitt eventuella kontrollbehov och ego. ”Det du ser är det du får – allt annat är önsketänkande” ett citat från NLP kursen, dvs du kan inte ändra andra bara dig själv.
      Tack så mycket för att jag fick skriva här!!!

  30. Tina Says:

    Tack Marianne!

    Jag kämpar med att klara vardagen. Letar lägenhet, men det är inte lätt, jag har alltid bott i villa. Har börjat att ringa runt bland hyresvärdar. Gud vad jag ändå känner mig ensam fast jag har mina barn och andra som stöttar mig, inte minst ni här på bloggen som vet vad det handlar om i en sådan här relation. Era ord betyder mycket.

    Nu ska jag gå en liten promenad och fika hos min dotter.

    Kramar

  31. Eva Says:

    Jag har en relation med en man med aspbergers….

    Då han är har ett framgångsrikt eget företag, är supersocial och trevlig, karismatiskt, intelligent och verbal har jag väl aldrig riktigt förstått hans problematik…

    Eller förstått att det är problematiken som är…problemet.

    Jag har istället kännt mej jävligt ensam….
    Inte förstått hur han kan vara så känslokall och elak mellan varven då han oftast är den underbaraste man jag någonsin mött.

    Alla mina vänner säger att jag isolerar mej mer och mer och gör saker på hans villkor….allt för att förenkla vardagen antar jag:/ Jag orkar inte med några hysteriska utbrott och bråk för att jag ”betett mej fel”.

    Jag får inga ursäkter, jag får ett ”förlåt att du betedde dej på ett sätt så att jag var tvungen att säga dom där sakerna till dej”….

    Jag är gravid just nu och har ett humör som skiftar rätt rejält…vilket han är totalt oförstående inför. Så vår relation är en aning knepigare nu än vanligt…
    Han kan inte förstå varför jag blir ledsen om han skriker att jag är en ”moody cow” (han är engelsk och det är lite svårt översätta det uttrycket)…

    Jag var ju en moody cow, då måste jag ju tåla att höra det? Eller ska han stänga in sina känslor och aldrig yttra dom, så resonerar han….

    Det känns så ensamt…det känns som den första relation jag har där det på något sätt inte är VI. Det är han….mest han och lite jag.

    Å andra sidan hyllar han mej till skyarna, behandlar mej som den enda kvinnan i världen och skulle aldrig titta på någon annan….

    Jag har väl kännt ungefär en gång i veckan att jag inte orkar med längre nu….

    Det slog mej att det här fan inte kan vara normalt….så jag googlade på aspbergers och anhörig och hittade hit…

    Jag inser att jag kanske måste lära mej att förstå och respektera hans problematik för att lära mej att leva med den…

    Men jag är så rädd att jag gör avkall på för mycket av mej själv :C Jag känner på flera sätt att jag tappar mer av mej själv varje dag…
    Samtidigt är det den bästa relation jag någonsin haft, mer passionerad än alla tidigare tillsammans, det är ALLT samtidigt liksom. Det underbaraste och det vidrigaste tillsammans och jag vet inte hur jag ska balansera det….

    Att jag själv kämpat med borderline phs, sedan tonåren (är 30 nu) gör väl inte direkt saken enklare. Jag är van att se det som att jag är den galna som ser saker på fel sätt…..
    Jag är van att det är jag som har störningen i min personlighet och att det är mej det är fel på…

    Att ha borderline för mej har inneburit att jag dels har svårt att se saker i gråskalor, det är alltid allt eller inget för mej……

    Och att kombinera den problematiken med att leva med någon med aspbergers….

    ptja….det är ett rent helvete mellan varven men å andra sidan tror jag ofta vi förstår varandra bättre än vi skulle annars….
    Han säger ofta att jag är den första som kännts som att jag är från samma planet som honom så att säga….
    Jag har ju mina fixa ideér också……men just det här med hans bristande empati är sååå svårt hantera för mej :C

    Ska läsa runt lite mer på internet tänkte jag…tror och hoppas att förståelse ska hjälpa mej en bit på vägen iaf!

    • Mia Says:

      Är du säker på att han lider av aspergers? Låter mer som klassisk psykopati. Aspergare är ju inte supersociala utan tvärtom och manipulerar inte heller då de tvärtemot har svårt att läsa andra. Att du skriver aspergers med aspb tyder på att du kanske inte är så insatt i det ännu? Jag hade läst mer om det om jag vore dig för det låter som sagt som motsatsen till aspergers. men hur som haver är hans beteende oacceptabelt.

      • Eva Says:

        Han har haft diagnosen länge. Även hans 18 åriga son har diagnosen.

        Men ursäkta att jag inte stavar rätt, antar att det gör mej helt obefogad till att ha tankar och känslor om det alls.

        Nu blir jag rent utan jävligt förbannad och säger tack och hej och skitsamma! Trodde verkligen inte att jag skulle bemötas så förbannat otrevligt här…

        tack och hej.

  32. Marianne Says:

    Eva, vad bra att du reflekterar över er relation i stället för att bara lida och anpassa dig! Det du måste göra – och det är väl det du håller på med! – är att fatta ett beslut: Vill du leva med den här mannen? I så fall måste du acceptera att han aldrig kommer ändra sig, för det kan han inte. Han älskar dig och ger dig det han kan. Men att du känner att du tappar mer och mer av dig själv för varje dag, det är ett allvarligt tecken! Om du väljer att fortsätta leva med den här mannen måste du bygga upp din inre styrka och vårda din självkänsla! Du måste veta att hans elaka ord INTE har med DIG att göra! Jag tror att du nog förstår att det är så, men du måste lära dig att ”stänga ute” hans attacker så de inte skadar dig.

    Kom ihåg att dina upplevelser skapas i din hjärna. Din hjärna tolkar hans ord moody cow till ”jag tycker inte om dig”. Men det är ju inte sant! Jag brukar göra ett tankeexperiment ibland som jag tycker funkar bra. När min sambo får ett utbrott föreställer jag mig att han är en grönsak – t ex en morot. Då blir inte situationen alls lika dramatisk. Lite fånigt kanske, men du kan ju prova. Säg det inte till honom utan tänk det bara tyst inom dig.

    Eller tänk att du har ett osynligt äggskal runt dig som hans elaka ord studsar mot så de inte når in till dig. Han vill ju inte skada dig! Han inser bara inte hur ont det gör att bli attackerad med elaka ord.

    Ge relationen en chans, men stanna inte kvar om du känner att du fortsätter krympa! Han borde verkligen ta hand om dig nu när du är gravid och förstå att du är extra känslig. Men sug åt dig de goda bitarna av er relation!

    Lycka till och kram!

    • Sophie Says:

      Livet känns så tungt… jag orkar inte med att anpassa mig efter min man längre, men när jag säger vad jag tycker och står för det så blir det konflikter och jag blir istället verbalt misshandlad. Vad håller mig då kvar? – jo barnen så klart. Jag är också livrädd för hur det skulle bli om jag valde att faktiskt separera. Min man är stark och oerhört manipulativ, att få honom som fiende skrämmer mig också……

  33. Marianne Says:

    Sophie, fråga dig bara: Hur vill du att ditt liv ska se ut? Vill du vara sorgsen och känna att livet är tungt och svårt? Eller vill du vara glad och fri? När skrattade du hjärtligt senast? När kände du dig älskad och uppskattad för den du är?

    Var inte rädd för att separera! Du skulle bli så mycket starkare och gladare om du inte ständigt behövde känna dig manipulerad och nedtryckt! Dina barn behöver en glad mamma! Vill du leva på någon annans villkor eller på dina egna?

    Jag ställer mig själv dessa frågor ofta. Varför tar jag inte steget? Vad håller mig tillbaka? Rädslan för förändring är människans största fiende. Vi måste släppa rädslan och våga lita på att Livet vill oss väl! Det finns så mycket glädje och kärlek för oss om vi bara vågar släppa taget och öppna oss för en ny värld. Skriv ner dina drömmar! Våga tro på att du kan få känna dig lycklig och uppskattad för att du är du! Du försöker passa in i någon annans dröm, någon annans bild av hur livet ska vara! Nu är det dags att du skapar ditt eget liv där dina egenskaper får komma till sin rätt! Vad vill du med ditt liv? Vad längtar du efter?

    Älska dig själv och vet att du är värd det bästa liv du kan tänka dig!

  34. Sophie Says:

    Kan inte hålla tårarna tillbaka när jag läser ditt svar Marianne. Självklart vill jag inget hellre än att få vara lycklig och känna mig fri, att få umgås med vänner på ett avslappnat och spontant sätt – de vänner jag har kvar eftersom jag mer eller mindre har isolerat mig. Jag känner hur min energi är på väg att helt och hållet ta slut. Tänk vad underbart det vore att någon gång få känna sig uppskattad för den man är eller för något man gjort. Måste erkänna att tankarna på att lämna min man dyker upp allt oftare och kanske håller jag mentalt på att förbereda mig?

    Men du själv Marianne, du verkar inte heller lycklig i din relation – vad håller dig kvar?

  35. Marianne Says:

    Vi är nog i en mental förberedelsefas både du och jag, Sophie. Att fatta ett sånt stort beslut är en process, inte något man bestämmer över en natt. Man vill ju gärna hålla fast vid de saker som är bra, det är ju trots allt en trygghet. Jag var hos en psykolog en gång, och hon sa: ”Vi människor har en benägenhet att hellre stanna i ett tryggt helvete än söka oss till en okänd himmel”. Man fokuserar t ex på de jobbiga saker det kommer innebära att separera. Alla praktiska detaljer mm. Men innerst inne vet vi att vi fixar allt detta när vi väl är där. En annan sak är skuldkänslor. Man vill inte svika eller överge den man lever med. Men man glömmer att man sviker SIG SJÄLV när man lever i en relation som tömmer en på energi och glädje. En parrelation ska ju vara ett forum där man hämtar styrka och energi, man stöttar och bygger upp varandra. Det är ju bekvämt för våra män att ha en kvinna som alltid finns där. De har det bra! Men de inser inte vår sorg och vår ensamhet.

    Jag tror att det som håller mig kvar mest är att jag fortfarande är kär i min sambo. Och jag hoppas väl på att han en dag ska ”upptäcka” mig och ge mig lite bekräftelse. Man hoppas i stället för att inse fakta. Jag måste inse att det aldrig kommer bli annorlunda.

    Om du har möjlighet till det Sophie, så sök upp en samtalsterapeut. Det är skönt att få hjälp att se på sin situation ur en annan synvinkel. Man kan behöva hjälp att fokusera på rätt frågor.

    Livet handlar inte om att stå ut! Det handlar om att skapa det bästa man kan föreställa sig! Vi är på väg dit, Sophie, vi är inne i processen. Vi tycker inte illa om våra män, men vi kan inte skapa en lycklig relation med dem. Allt blir bra när vi inser att vi kan skapa meningsfulla och lyckliga liv om vi väljer andra sätt att leva.

  36. Tina Says:

    Hej
    Nu har det gått några dagar sen sist jag skrev. Jag har tänkt en massa på hur jag vill ha mitt liv. Att leva ensam är ju inte så kul tidvis men det finns så mycket att välja på av föreningsliv och annat. Det är nära till tårarna och sorgen av att det som inte blev som jag trott eller tänkt mig.

    Jag har legat på sjukhus några dagar på grund av att jag överansträngt mig fysiskt och även psykiskt. Hade svåra rygg- och magsmärtor och inte kunde gå. Trodde jag var riktigt sjuk. Flera undersökningar, nålstick, morfinsprutor. Gud, och detta orsakade jag mig själv! Nu är jag hemma igen och måste ta det lugnt, måste orka med flytten till lägenheten.

    Ja, jag har fått en 3-rumshyreslägenhet. Sambon har förstått att vi ska dela på oss.

    Kramar till er alla

    • Marianne Says:

      Jag är glad för din skull Tina att du orkat fatta detta beslut. Jag förstår vilken sorg du går igenom nu, men du kommer så småningom att må bättre. Tänker på dig!

      Kram

      • Tina Says:

        Tack Marianne!

        Skönt att få stöd av någon som förstår hur det är, även om vi inte känner varandra.

        Jag kommer nog att sörja länge för det som jag hoppades och trodde på och som inte blev av. Nu har jag haft två träffar med min terapeut och det känns bra. Jag har nog mycket i min ”ryggsäck” så jag hoppas på många träffar för att bli så hel det går. Jag är arbetslös sedan en tid 0ch har nu orkat tacka ja till deltidsjobb. Så skönt att träffa folk igen.

        Jag bor kvar tills vi bodelat klart. Känns så ensamt. Hoppas bodelningen är klar om några veckor, för jag tänker inte rusa iväg och sedan undra vad som egentligen hände när jag lämnat husnycklarna.

        Kram till er alla

  37. Majsan Says:

    man sviker SIG SJÄLV när man lever i en relation som tömmer en på energi och glädje. En parrelation ska ju vara ett forum där man hämtar styrka och energi, man stöttar och bygger upp varandra. Det är ju bekvämt för våra män att ha en kvinna som alltid finns där. De har det bra! Men de inser inte vår sorg och vår ensamhet. ”

    Detta satte verkligen ord på hur det är att vara ihop med en aspergare. De tänker bara på sitt eget behov. Fy fasen så glad jag är jag slapp ur mitt årslånga helvete.

    • Tina Says:

      Jag har svikit mig själv på många plan och det är tungt att bära. En parrelation ska ju vara som du skriver. Jag har omedvetet accepterat förändringen under årens lopp. En förändring där jag och mina behov förringats allt mer. Han ser inte min sorg och ensamhet idag och han oförstående när jag för det på tal.

      När jag flyttat och bygger upp mitt eget hem så ska jag pryda väggarna med foton av alla mina barn och barnbarn. Detta har jag inte fått göra i vårt ”gemensamma” hem! Det är ju sjukt att jag funnit mig i det!

      Jag ska fira jul på mina villkor framöver. I flera år har jag haft ångest för jularna, även andra helger. Nu ska det bli som jag vill ha det. Gud, vad ledsen jag blir nu när jag skriver detta.

      Nu ska jag fika med min dotter och hennes 2 barn.

    • Sophie Says:

      Ja, man sviker sig själv. Men för mig känns det viktigt att ta ansvar för barnen. Det kommer påverka deras liv och jag vet inte om jag orkar vara den som tagit initiativet till att mamma och pappa ska skiljas. Hade det bara handlat om mig hade jag lämnat relationen för många år sedan. Om jag står ut 10 år till så är barnen vuxna – det är så jag försvarar inför mig själv att jag stannar.

      Tyvärr känner jag nu att min kropp börjar säga ifrån. Jag sover mycket dåligt om nätterna och känner mig allt mer sällan glad. Hos min man kan jag så klart varken hämta förståelse, energi eller kraft. Jag får istället anstränga mig till det yttersta för att inte ta åt mig av alla verbala hugg och slag.

      Tänker jag helt fel?

      • Marianne Says:

        Sophie, jag vill berätta något för dig som kanske ger dig ett annat perspektiv när du ska fatta ett beslut. Min mamma har levt i ett kallt och känslolöst äktenskap i 40 år. Hon stannade kvar hos pappa för vår skull. Hon ville inte att vi skulle bli skilsmässobarn, så hon bestämde sig för att stå ut.
        Nu är hon gammal och nedbruten, deprimerad och sjuk. Hon har förlorat livslusten och sörjer att hon inte fick uppleva en varm och kärleksfull relation. Min pappa är inte någon elak person, men när man har ett sådant socialt handikapp som dessa män har, då saknar man förmågan att ge värme och uppskattning till sina nära. Mina egna reflektioner är att jag hade hellre velat ha en lycklig mamma. Hon är av naturen social och utåtriktad, men hon blev helt kvävd i sin relation. Hon fick aldrig möjlighet att få blomma ut och stråla. Hon har jobbat hårt och tagit hand om oss sex barn. Men hon har aldrig fått en endaste liten uppskattning av pappa. Ingen uppmuntran, inga komplimanger. Hon är så otroligt bitter!

        Dessutom är man en förebild för sina barn. Om du med ditt liv visar att detta är en livssituation som är något normalt, något man måste finna sig i, då kommer de kanske inte heller ställa större förväntningar på sina liv. Dina barn känner att du inte är lycklig. Det gör dem väldigt ont. Våga visa att du prioriterar dig själv! Då kommer de också att kunna prioritera sig själva utan att känna skuld för det! De vill ha en glad mamma!

        Jag kan inte tala om för dig hur du ska välja. Men försök att se dig själv om 10 år. Hur ser ditt liv ut då? Du behöver ta hand om dig själv så du känner harmoni i livet. Annars har du till slut inget kvar att ge till dina barn. Det skulle vara sorgligt. De förlorar inte sin pappa för att ni separerar. Men de har chansen att få en mamma som strålar och lever! Ge dina barn den gåvan!

        Och kom ihåg, lägg ingen skuld på dig själv för de val du gör! Vilket du väljer att stanna kvar eller att skilja dig. De val du gör beror på hur mycket du värderar dig själv. Var snäll mot dig själv och låta inte någon kväva dig! Du är värd att vara lycklig! Kram!

  38. Sophie Says:

    Tack Marianne, dina ord är så sanna att jag får en klump i halsen. Visst vet jag egentligen innerst inne vad jag borde göra – men det är ju så svårt, svårt att ta steget. Till saken hör också att detta är mitt andra äktenskap och det känns som ett sånt enormt misslyckande att vara med om ännu en skilsmässa. Det som till sist kommer bli avgörande är att mina äldre barn från mitt tidigare äktenskap alltmer börjar ta avstånd från mig pga min man och hans oflexibla sätt. Han är oerhört dömande och kan säga dom mest elaka saker till mina barn.

    Vi kanske kan stötta varandra Marianne i att våga ta steget – jag tror att även du skulle ha en lyckligare framtid om du vågade. Kram!

    • Marianne Says:

      Jag är glad att jag sökte upp detta forum. Här får man bekräftelse på att man inte är ensam i sin situation. Det är skönt att vi kan stötta varandra och hjälpa varandra att söka vägar ut ur detta destruktiva.

      Jag har också gått några gånger hos en terapeut. Hon har hjälpt mig att fokusera på vad som är viktigt i mitt liv.
      Egentligen är det ganska enkelt: Mår jag bra i denna relation? Får den mig att bli fylld med positiv energi och livsglädje?

      Vi måste släppa tanken att en separation är ett misslyckande! Att ta steget ut ur en destruktiv relation visar tvärtom att man är stark och tar ansvar för sitt liv. Vi har inte ansvar för att våra män ska bli lyckliga och leva ett bra liv! Det är deras eget ansvar. Vi har ansvar för VÅRA liv. Vi kan inte komma om 20 år och skylla på någon annan att vi är bittra och olyckliga. Själv har jag börjat dricka vin om kvällarna för att kunna slappna av och somna. Det är en kraftig varningssignal på att jag verkligen behöver ta tag i mitt liv! Mina barn blir inte lyckliga av att ha en alkoholiserad mamma. Min äldsta dotter har också tagit avstånd från mig p g a att min sambo är som han är. Hur kan jag låta något sådant ske?!

      Vårt samhälle håller på att förändras radikalt. Våra barn kommer säkert ha ett helt annat sätt att tänka när det gäller t ex relationer. En kärleksrelation varar inte för evigt, utan så länge som båda parter mår bra. Våra barn kommer inte förstå varför många av oss stannat kvar i destruktiva förhållanden. Livslånga äktenskap börjar kännas som en gammal förlegad sed som från början var menat för att trygga kvinnans försörjning. Men nu kan vi kvinnor försörja oss själva. För att en relation ska kännas meningsfull bör vi kunna leva i harmoni och förståelse, så vi kan bygga upp varandra och vara jämlika. Vi måste behandla varandra med ömsesidig respekt.
      Vi bör inte acceptera att någon behandlar oss kränkande. Jag känner mig ofta kränkt, och det borde få mig att dra mig bort. Så länge man stannar kvar visar man ju att man finner sig i att bli illa behandlad. Man kanske gör sin partner en tjänst om man lämnar honom. Han kanske får tänka om lite grand vad han tycker är viktigt i livet. Fundera över sina värderingar och sitt beteende.

      Sophie, vi kan stötta varandra och ge varandra mod att värdera oss själva! Ingen kommer tacka oss för att vi går under! Vi kommer att klara detta! Om några år är vi världens lyckligaste människor! Eller hur! Livet ligger framför oss, alldeles fullt av möjligheter! Vi väljer! Kram!

  39. Sophie Says:

    Marianne, visst ska vi bli lyckliga – livet går inte i repris. Om vi tittar framåt och skapar en plan för förändring – att skynda långsamt men ändå ta steg i rätt riktning hela tiden, så har vi nog kommit en bra bit på väg. Vi verkar på flera olika plan ha liknande situationer, om du vill kan vi gärna ha kontakt på mail,(cam196743@yahoo.se). kram

  40. Rut Says:

    Hej!
    Jag har precis läst igenom alla inlägg och känner mig tveksam till om det verkligen är asperger min sambo lider utav. Finns det Aspberger Light?

    Efter fyra år tillsammans har vi nu två fina barn. En treåring och en tiomånaders. Livet vore ju underbart om det inte vore för all friktion i förhållandet. I vanliga fall kan jag parera hans egenheter, men när jag är dränerad på energi finns det ingen kraft. Saker som gör att jag misstänker asperger:
    – avsaknad av sociala koder
    – tillrättavisningar delas ut till mig dagligen
    – samlande, kan inte göra sig av med prylar
    – sluten
    – mina vänner och min familj uppfattar honom som trubbig och fyrkantig
    – jag känner att jag måste försvara honom inför andra männiksor
    – extrem känslig för beröring
    – alt ska skötas på hans sitt
    – han snöar in på vissa saker
    – klagar på mig men är inte medveten om skadan det ställer till

    Jag har länge misstänkt ”asperger light” och har först nu börjat kolla upp. Jag äskar honom och vill leva med honom, men vet inte om jag kommer att orka. Jag är 29 år gammal och önskar att jag levde med en man som kunde bekräfta mig. Visst är han omtänksam, kärlek visar han genom att laga mat.

    • Marianne Says:

      Hej Rut, Jag känner igen mycket av det du nämner. Aspergers kan ju yttra sig på lite olika sätt hos olika individer, men det centrala är ju att de inte känner till de sociala koderna. Att de säger saker som sårar, men inte förstår att de sårar med sina ord. Avsaknad av empati när det gäller känslor. Jag klistrar in lite info som du kan läsa: (Hämtat från informationstext)

      MVH
      Marianne

      ”Begränsad förmåga till socialt samspel

      Det första diagnoskriteriet för Aspergers syndrom handlar om förmågan att umgås och samspela med andra människor, att tolka ansiktsuttryck och kroppsspråk och att dela känslor och tankar med andra människor.

      Detta diagnoskriterium är formulerat på exakt samma sätt som för autism. Så här står det i diagnosmanualen DSM-IV-TR:

      ”Kvalitativt nedsatt förmåga att interagera socialt, vilket tar sig minst två av följande uttryck:

      – påtagligt bristande förmåga att använda varierande icke-verbala beteenden såsom ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen

      – oförmåga att etablera kamratrelationer som är adekvata för utvecklingsnivån

      – brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra (t ex visar inte, tar inte med sig eller uppmärksammar inte andra på sådant som är av intresse)

      – brist på social eller emotionell ömsesidighet.”

      För att få diagnosen Aspergers syndrom måste minst två av ovanstående punkter uppfyllas. Det betyder att symtomen och svårigheterna hos olika personer kan vara mycket olika.

      Ansiktsuttryck och kroppsspråk
      Normalt kommunicerar människor med mer än bara ord när de träffas. Ansiktsuttryck, satsmelodi, ögonkontakt och gester – så kallat icke-verbal kommunikation – förstärker och förtydligar det som sägs. Personer med Aspergers syndrom har ofta problem inom dessa områden, både i att tolka andras icke-verbala kommunikation och använda det själv.

      Ansiktsuttrycken kan vara utslätade hos en person med Aspergers syndrom. Talet kan vara monotont eller utan rytm, och styrkan i rösten kan uppfattas som för stark eller svag. Blicken kan vara stel. Ofta har inte heller personer med Asperger syndrom så många gester. De använder alltså inte så mycket kroppsspråk och kan också ha svårt att tolka andras. Allt det här gör att mycket av det underliggande budskapet i ett samtal kan gå dem förbi. Andra kan ibland ha svårt för att uppfatta vad en person med Aspergers syndrom säger, eftersom de flesta är vana vid att det finns så många ickeverbala uttryck som förstärker det som sägs.

      Oförmåga att etablera kamratrelationer
      För en person med Aspergers syndrom kan det vara svårt att få kamrater. Många gånger kan det förklaras av att andra som inte har Aspergers syndrom har svårt att förstå varför personen beter sig och reagerar som hon eller han gör.

      Det är inte ovanligt att personer med Aspergers syndrom söker kamrater enbart utifrån en aktivitet de gillar eller ett intresse. Ofta är den typen av relationer utan någon ömsesidighet.

      Barn med Aspergers syndrom har ofta en ”veta bäst-attityd” som kan ställa till problem i relationerna med andra. De kan kommentera och rätta både barn och vuxna i sin omgivning utan att förstå eller tänka på att det kan väcka irritation. Det kan leda till att ett barn blir illa omtyckt och får svårt att få kamrater.

      Att inte dela andras intressen och upplevelser
      Det är vanligt att en person med Aspergers syndrom inte delar sina intressen med någon annan i familjen eller med någon kamrat på ett ömsesidigt sätt. Man är inte heller så intresserad av andra människors intressen. Däremot berättar man gärna ingående om det egna intresset, oberoende av om andra är intresserade eller om situationen är lämplig. Man är ofta inte intresserad av andras kommentarer eller av att diskutera sitt intresse.

      Samma mönster kan finnas när det gäller andra människors upplevelser och känslor. Många är inte så intresserade av andra människors upplevelser och känslor, eller har inte riktigt förmåga att dela andras upplevelser.

      Brist på social eller emotionell ömsesidighet
      Många personer med Aspergers syndrom har en påtaglig brist på social inlevelseförmåga och sunt förnuft i sociala sammanhang. Det kan leda till att man har svårt att förstå och använda sig av underförstådda sociala umgängesregler. Ibland kan andra därför uppleva personer med Aspergers syndrom som egocentriska eller känslokalla.

      Minne
      Det finns väldigt lite forskning om minnet hos personer med Aspergers syndrom. Den forskning som finns menar att personer med Aspergers syndrom har svårt att komma ihåg saker som man varit med om och att utnyttja dessa erfarenheter i andra likartade situationer. Det finns också forskning som visar att minnet hos personer med Aspergers syndrom inte är organiserat på ett sådant sätt att det är lätt och går snabbt att plocka fram minnen.

      Relativt ny forskning antyder att personer med Aspergers syndrom utnyttjar fakta- och språkminnet (det semantiska minnet) även för saker som de flesta andra sparar i andra mer automatiserade minnen. Ett exempel kan vara minnet för hur man går tillväga när man ska laga sin frukost. Det semantiska minnet är ett aktivt och medvetet minne. Det innebär att det tar längre tid att genomföra sådant man lagrat där eftersom man måste plocka fram det på ett medvetet sätt istället för att det går av sig själv.”

    • Ketutar Says:

      Du kan berätta honom vad du vill ha. Visst kan det kännas att han ”skulle kunna veta det”, men nu är det så att om han har AS, kan han inte. Vi är ju inte elaka människor, vi gör inte det vi gör av ondska eller att vi njuter av att se er lida, utan för att vi inte vet bättre. Vi är dock (eller de flesta, i alla fall) mycket intelligenta människor, och villiga att ge våra älskade det de behöver, men vi behöver få veta vad det är.

      Du kan till exempel säga till honom, att han skulle kunna skriva dig post-its där han säger att han älskar dig, och gömma dom i lägenheten, som till exempel insidan av köksskåpet, eller badrumsspegeln.

      Och du kan berätta till honom att det känns jättejobbigt när han klagar på dig, och kritiserar dig, och det må bero på det att du är känsligare än han är, men om han älskar dig, ska han försöka vara lite snällare. Ge honom också ett sätt att ge dig kritiken på ett snällt sätt, till exempel, att försöka alltid börja med något du gör bra. Eller något.

      Vad vet jag, jag är inte neuronormal. :->

      • Christina Says:

        Hej =)

        Men hur gör jag då han är i sin rebelliska tonårs period och endast gör tvärtemot det jag säger att jag önskar? Han verkar vilja höra, just då, vad jag vill för att kunna göra tvärtemot. Detta sker i hans Mr Hyde period. Jag blir så grymt sårad och tillintetgjord att jag nuförtiden inte ger honom någon chans att förgöra mig dvs jag säger inte vad jag vill och då är han bara allmänt otrevlig och nonchalerar mig helt istället.
        Filmen ”Mina jag och Irene” brukar jag ta upp som riktmärke då jag ska beskriva min relation med min partner. Fast min partner är mer elak.
        Jag har försökt att tala till honom i hans ”ångerfulla” period men han orkar inte höra hur ”elak” han kan vara utan får då ångest och mår jättedåligt över sitt beteende.
        Tacksam för feedback =)

  41. Karin Says:

    Det finns så många kloka människor som skriver på dessa sidor! Det är nästan ruggigt att läsa en lång lista som den som en ung person som Rut skriver. Där jag kan känna igen allt från min egen man!

    Jag har några kommentarer som rör barnen. Hur är det som barn att ha en pappa som inte kan se till dina behov? Som inte förstår hur det känns för dig när du hamnar i olika besvärliga situationer? Ingen förälder klarar det förstås till 100 %, men här saknas mycket.

    Jag har inte lämnat min man men kan ibland fundera över vad jag gjorde mina pojkar genom att inte ha gjort detta. De har byggt upp en hög mur mot sin far, har egentligen inte någon kontakt, annat än genom mig. Istället finns det en stor bitterhet gentemot honom hos dem. Jag är benägen att delvis ta på mig en skuld för detta, kanske var det för att jag blev arg på min man och det blev mycket bråkande. Och grunden till bråket var ju att han inte tog hänsyn till dem. Men det är påfrestande för barn och ungdomar när föräldrarna bråkar. När de började bli vuxna förstod de förstås också att den känslokalla och oengagerade behandlingen som jag utsattes för av min make, inte var OK. Det vill säga: det var inte någon trevlig stämning hemma, vare sig vi var ovänner eller inte.
    Ja, jag har nog också skaffat mig en del av den bitterhet som Marianne berättar om att hennes mamma känner.
    Hur fungerar de som vuxna gentemot sina flickvänner? Hur kommer de att vara om de en gång blir föräldrar? Jag kan oroa mig för detta…

  42. Tina Says:

    Tack alla ni som skriver här. Det är ett stort stöd för mig att läsa vad som skrivs.

    Sambon och jag håller nu på att dela det gemensamma i hemmet. Det känns som att rasera något som byggts upp under flera år. Oerhört sorgligt och smärtsamt. Men samtidigt känner jag att jag nu avslutar vårt gemensamma liv och det är en bra känsla.

    Jag var gift tidigare och fick då min barn. Med facit i handen stannade jag kvar alldeles för längre och det för barnens skull. Jag skulle ha lämnat honom när barnen var små men jag hade så kass självkänsla att jag inte orkade gå. Det kan jag ångra idag.

  43. kenta Says:

    hej!
    lever sedan tre år med en kvinna med Asperger,hon är söt och gulliga på många vis,men såg redan från början att något var fel.Hon hade och har inga väninnor och inte ens en längtan till det.Hon är inte spvuveraktig eller fnissig som kvinnor brukar vara,hon avskyr att dansa,går aldrig på krogen reser aldrig.Hon arbetar inte för hon klarar inte av arbete där social kompitens behövs,hon har gått många skolor men umgick inet med vänner,dessutom går hon konstigt,hörde dte kan vara varnligt vid asperger.När allt är lugnt mår hon bra men klara ingen stress,hon klara inte av sexskämt heller,kallar kvinnor som går på krogen one nigthstand för luder,hon var oskuld när vi träffades (hon var då 29år)vilket redan då tycket dte var onormalt.Hon är snäll med mina barn och katt.Hon har inga egna barn och säger att hon inte skulle klara av de att soc kan ta barnet i från henne,men undrar mera om det finns räddslor,för soc kan väll inte göra så? men å andra sidan är jag nöjd med min två. Visst kan jag önska hon var en festprisse i bland,men hon tar max en starköl en gång i månaden,att hon gillade att resa med väninnor,det gjorde mitt ex i bland,att hon var fnissig,tillbringade tid vid spegeln som normala gör. men nu är läget annat,hon påstår att hon har bar självförtroende,men jag tycker inet det eftersom hon påstår inte klara av körkort ,att hon vill ha pension för gott,att hon gått särskola.men ändå hon tycker om barna mina tycker om katter.hon klär sig i praktiskla kläder,använder inte smink. men är åtminstone hel och ren

  44. Lisa Says:

    Äntligen några att dela erfarenheter med.Efter 30 år med min man,undrandes vad det är för fel egentligen,förstår jag nu att det är Aspbergers syndrom.Klockrent.Hälsning Lisa.

  45. Ketutar Says:

    Jag har AS och jag blir väldigt trött och ledsen att läsa det här, speciellt Tina, Sophie och Marianne.

    Kan ni inte bara ta er i kragen och lämna människan som ”gör” er så trötta och ledsna och ”får” er att känna er ensamma, förtvivlade, hopplösa, deprimerade och allt annat? Varför i helsike stanna i relationen? För att samla martyrpoäng och bli helgonförklarad av människor som ”Johan”? Jag förmodar att man måste vara neuronormal för att förstå sådant.

    Om jag vore gift med någon av er, skulle jag hellre vilja att ni går och låter mig vara så som jag är, för jag kan ju inget åt det att jag har inte mycket sympati på känslor och smalltalk. Om det är vad ni vill från en partner, gå och förälska er i någon som är tillgänglig istället för att göra ert eget liv till ett helvete och ert partners också. Vi kanske är inte så bra på att verbalisera känslor, men vi har dom, och vi känner visst när vi inte är önskvärda. Jag är 100% säker på att både du och han skulle snart hitta en annan som faktiskt KAN fylla dina behov i partner. Alltså, om det är vad du vill, och inte någon som du kan skylla på att du mår dåligt.

    Kärleken är överreklamerad. Om han gör dig förtvivlad, hopplös, deprimerad etc. handlar det inte om kärlek.

    • Marianne Says:

      Ketutar, Jag stannar inte kvar i relationen för att samla martyrpoäng. Jag älskar faktiskt min sambo. Det jag upplever är en stor sorg över att han inte verkar ha samma känslor för mig. Jag är fullt medveten om att problemen ligger hos mig själv. Jag har en bild av att om man lever i en sund relation så vill man dela med sig av sitt liv till sin partner. Min sambo lever i en egen liten värld där jag aldrig blir inbjuden. Han berättar aldrig något om sig själv, sina tankar, känslor, upplevelser. Och han är fullständigt ointresserad av mitt liv. Jag är helt utestängd. Och jag har faktiskt gjort så som du tipsade: På ett mycket försiktigt sätt förklarade jag för honom att jag skulle känna mig glad om han någon gång gav mig lite uppmuntran eller uppskattning. Men han blev fruktansvärt arg och skrek att jag inte kan ställa krav på honom. Jag ser inte det som ett krav – för mig är det en självklarhet att ge sin partner uppskattning ibland.

      Jag förstår om du tycker att jag är korkad som stannar kvar. Det tycker jag själv också. Jag håller på att analysera varför jag försätter mig i denna situationen. Jag sökte mig INTE till detta forum för att någon ska tycka synd om mig. Jag sökte mig hit för att få stöd från människor som lever i liknande situationer. Och det har varit till stor hjälp för mig. Även du Ketutar har gett mig viktiga insikter. Jag skulle gärna prata mer med dig.

      Jag lärde känna min sambo under dramatiska omständigheter. Han kom som en räddande ängel – det var som värsta Hollywoodfilmen. Som den hopplösa romantiker jag är så blev jag jätteförälskad, och inbillade mig att han hade samma starka upplevelse som jag. Jag byggde upp en drömvärld i min fantasi. Jag känner mig lurad, men det är ju jag som lurat mig själv. Sorgligt. Jag borde följa Tinas exempel och flytta härifrån.

    • Christina Says:

      Hej Ketutar,

      Jag förstår att du inte förstår men jag vill att du ska veta att ditt inlägg betyder mycket för mig. Den hopplöshet som min partner känner då han ”vet” att han sårat mig efter att ha haft en period av bekräftelse från andra kvinnor och kommer krypande tillbaka till mig, är nog ungefär densamma som jag får en känsla av att du får genom att läsa inläggen. Nej, ni kan inget göra (tror jag, eller?)och det är väl den sorgliga verklighet och insikt som ni befinner er i. Ingen vill ju med vilja såra den person man delar sin bädd med och jag tror att det är den vetskapen som gör att jag stannar kvar; Han sårar mig ju inte med flit. Mitt problem har dock varit att få mig själv att inse att jag väljer detta själv så varför må dåligt. Nu har jag dock,äntligen, kommit fram till att även jag har ett värde och mina känslor likaså och att det ska ligga till grund om jag nu väljer att lämna min partner, vilket inte varit så lätt eftersom jag aldrig kunnat se honom som jämbördig då det gäller emotionella frågor. Att kunna lämna honom nu känns ok, det är inte mitt ansvar att ta hänsyn till att han är 5år känslomässig för han är ju en vuxen person som lever ett vuxet liv. Jag kan inte belasta honom över de dåliga och bra känslor han ger mig och jag ska absolut inte heller känna skuld för att jag är den ”vuxna” och borde veta bättre än att stänga ute ”ett barn” för det är han ju inte. Nej han är vuxen, punkt slut, och det är jag också.
      Tack för att jag fann denna fantastiska sida som jag önskat finna tidigare men….bättre sent än aldrig🙂

  46. Bloggfunderingar.. « Nyheter om Aspergers syndrom Says:

    […] kommentarer Cubsaver on SvD: Att vara anhörig till en…Ketutar on SvD: Att vara anhörig till en…Ketutar on SvD: Att vara anhörig till […]

  47. Tina Says:

    Jag har nu lämnat min sambo och bor i lägenhet. Känns som livet återvänder. Det känns verkligen som jag tagit rätt beslut.

    Ketutar
    Det är faktiskt bådas ansvar att göra något åt en relation som inte fungerar. Jag tog mitt ansvar och flyttade. Sambon gjorde ingenting. Jag tog initiativet till bodelningen, vilken sambon förhalade i flera veckor. Nu tar jag hand om mig & mitt liv och sambon får ta hand om sitt.

    • Marianne Says:

      Tina, jag önskar dig all lycka när du nu börjar leva på riktigt! Kram!

      • Tina Says:

        Tack Marianne!
        Det känns ovant att leva ensam men det känns ändå rätt. Mina nära stöttar mig också. Jag håller på att bygga upp mitt eget hem och det är roligt.

  48. Rebecka Says:

    Har läst era inlägg med stort intresse och tyvärr känt igen mig i väldigt mycket. Har också läst Karin Stadlers bok och äntligen kommit fram till vad som är fel i mitt äktenskap. Har varit gift i över 30 år, men aldrig känt att jag blivit sedd eller förstådd. Har precis som ni anpassat mig i det oändliga.

    Nu är jag väldigt osäker på hur jag skall lägga fram misstankarna om att han har subkliniskt Asperger syndrom till min man. Vad skall jag säga och hur kommer han att reagera? Dessutom undrar jag över, hur man skall gå till väga för att få diagnosen fastställd. För mig är det jätteviktigt att äntligen få allt bekräftat, men jag vet inte vart man skall vända sig. Vet nog att det inte kommer att vara lätt efter det heller, men det känns ändå mycket bättre, om jag vet att han inte gör allt med flit.

    Är tacksam om jag kan få lite tips.

  49. Mia Says:

    halkade in här på ett ”bananskal”, jag lever med en man som har AS, var ska jag vända mig? behöver stöttning och råd hur jag ska ORKA leva vidare med honom. Jag älskar honom, men jag förtvinar…jag behöver träffa andra som är i min situation!!Som jag ser är jag inte ensam!

    • Tryffle Says:

      Försök få in i rutinerna att du har en eller två kvällars fritid då du gör precis vad du vill och kan andas. Det kommer bemötas med misstänksamhet i början antagligen men försök att förklara enkelt och tydligt varför du behöver det. Försök inte på några pikar eller dylikt, det funkar inte.

      • Mia Says:

        Jo jag försöker lägga energi på att själv må bra och göra saker för min skull. Det som är svårt är hur jag ska hantera konflikter med min man, säger jag nå´t ”fel” kan han utan förvarning skrika och ev slå handen i väggen!! Mina ”fel” handlar om bagateller som jag ser det!! Ex så frågade jag honom om varför han inte hört av sig (han varit borta flera dagar på jobb utan att ringa eller sms, klart jag blir fundersam och orolig). Det blev då bråk, för han tyckte att jag ifrågarsätte honom och han ville då absolut inte komma hem.Av min enkla fråga varför han inte har ringt (jag sa inget annat eller anklagande etc.) Jag behöver hjälp med hur jag ska hantera honom och sådana här situationer innan det blir bråk! för det är det jag inte orkar med mer.

    • Marie Says:

      Hej Mia!
      Ursäkta att jag tränger mig på – men var det du som sade att du skulle kunna tänka dig att ställa upp för en intervjubok om att leva med personer med Aspergers? Jag har fått kontakt med några personer som jag får intervjua – om du vill också vore det verkligen bra.
      Hör av dig i så fal till marie.blomqvist@stockholm.rikset.se. Du kommer i så fall också ha chans att träffa personer med liknande erfarenheter – nämligen de som blir intervjuade.

      • Mia Says:

        Helt ok! Jag har försökt att maila dig, men jag får bara ett felmeddelande. Rätt adress?
        Mia

  50. Nevich Says:

    Jag måste säga att det känns som att ni drar de flesta med apergers över en kam. Jag är visserligen ung, 23 år, och jag har högfunktionell aspergers. Jag vet hur detta påverkar min sambo och jag gör allt för att försöka knuffa ut honom, han måste umgås med sina vänner, ha kvar sitt sociala liv samtidigt som jag finns med. Tyvärr verkar det som att han hellre vill ”snöa” in med mig. Men jag vill inte det här, jag vet vilken psykisk påfrestning jag kan bli och jag vill inte att han låser in sig. Det kommer att ta kål på honom.

    Det som funkar för oss är att han ger mig klara ”instruktioner” om hur han känner och vad som är jobbigt just nu. Vi brukar prata ut om veckan, vad som har varit jobbigt osv en gång i veckan.

    Det som tär på honom mest är att när jag har gått in i ”grinigt-vill-inte-veta-av-dig-monster” så måste han få mig att gråta för då är det precis som rullgardinen går upp och jag kan lyssna på honom.

    Ett anhörighetsforum som ni föreslår tycker jag låter som en bra idé, säg till om ni vill ha hjälp med det. Det är intressant att läsa hur andra upplever oss, inget illa menat, man kanske kan komma med råd ibland.🙂

    Men som sagt vi är inte alla likadana bara för att vi har samma diagnos. Det som funkar för en är inte 100% säkert att det funkar på andra.

    Men tydliga förklaringar är alltid bra, min sambo brukar tycka ”men det är ju självklart”, tyvärr är det inte lika självklart för mig i min svart vita värld där inga gråzoner existerar.

  51. Elisabeth Says:

    Jag fann denna sajt av en slump då jag sökt information om Aspbergers syndrom.
    Tröstande att se att jag delar denna svåra livssituation med fler, även om det är hemskt att säga så, då man inte önskar någon människa att drabbas av detta Helvete.
    Kort kan jag berätta att jag träffade en man för 13 år sedan då jag befann mig i en mycket svår livssituation.
    Jag hade levt med mitt livs stora kärlek i många år, men min man insjuknade i en psykos som gjorde honom farlig.
    Med polishjälp och läkarhjälp fick jag fly och börja ett nytt liv.
    I denna svåra livssituation träffade jag min nuvarande man som stöttade och hjälpte mig. Själv sörjde han en kvinna som avlidit sedan en tid. Denna kvinna hade han varit sambo med sedan 6,5 år, sedan han lämnat ett 32 års långt äktenskap under ytterst svåra omständigheter.
    Men att denne man skilde sig från alla människor jag tidigare mött märkte jag genast.
    Hans sorg tog sig uttryck i många timmars gråt dagligen. Denna gråt varvades med intensiv uppvaktning av mig, där det sexuella hade en viktig roll – särskilt för honom, men allt skedde på hans villkor. Mina känslor och hur jag ville ha det togs inga hänsyn till.
    Vid ett par tillfällen fällde han negativa kommentarer om min kropp, som jag alltid fått komplimanger för, men som inte liknade den avlidnes som var en äldre korpulent kvinna. Dessa negativa kommentarer gav mig själsliga sår som aldrig kommer att läkas.
    Kan här nämna att jag är 8 år yngre.

    Denna LÅNGA sorgetid kännetecknades också av ett evigt ältande av den avlidnes sjuldomsförlopp. Ja, faktiskt från morgon till kväll.
    Jag är intresserad av människans natur och är positivt inställd till mina medmänniskor, så jag lyssnade och lyssnade, men fann det hela mycket märkligt. Han var helt oberörd över att jag blev trött på detta eviga ältande.
    Han kunde även ge sig på främmande människor som vi av någon anledning kom i kontakt med och berätta i detalj om den avlidnes sjukdomsförlopp allt medan jag fick förödmjukas.

    Varför fortsatte jag denna nya destruktiva relation? Jo, jag ville leva och min exman var fortfarande hotfull.
    Den nye mannen och jag ingick ett nödäktenskap för att rädda mitt liv. En sådan markering var nödvändig för att få min exman att släppa taget.
    Naturligtvis skulle detta nödäktenskap efter en tid ha upphört, men jag lever i en miljö och har ett yrke där en ny skilsmässa skulle brännmärkt mig. Det var inte socialt acceptabelt. Eftersom min man flyttat 40 mil till mig kände mina vänner och bekanta inte till hans tidigare liv.

    Jag hade således hamnat i en ny hopplös livssituation.

    Nu är jag pensionär och det sociala livet är obefintligt vad min man beträffar. Alla sociala kontakter får jag sköta ensam. Jag är kulturellt intresserad och har väninnor som gör mig sällskap på teatern eller konserten. Vidare har jag ett visst föreningsliv och även lite volontärarbete. Men mitt och min mans liv är inte vad man kallar ett normalt liv. Min man sysselsätter sig med att sköta om min villa. Han är mycket händig och vill pyssla om huset, allt i ensamhet utan att bli störd av någon-inklusive mig.
    Han lyssnar på radioprogram på dagen medan han pysslar och på kvällen ser han på debattprogram på TV.
    På kvällen vill han att jag vistas i samma rum, men måste då vara helt tyst för att inte störa honom. Kommenterar jag något blir han irriterad och sur.
    Överhuvudtaget reagerar han negativt när jag försöker diskutera något med honom. Han kan vara MYCKET sårande i sina kommentarer, men förstår inte detta.

    Vad göra? Jag frågar mig dagligen. Skall jag fortsätta att förstöra mina sista år i livet?
    Jag är ju pensionär och har en begränsad tid kvar trots att jag för dagen är frisk. Min 8 år äldre man är frisk till kropp och själ om man bortser från sitt syndrom.
    Kan jag lämna en sådan gammal man utan att omgivningen fördömer mig?
    Jag är villig att sälja villan och flytta till en våning i en annan del av storstaden för att börja ett nytt liv, men min man säger att han då kommer att avsluta sitt liv, för det klarar han inte.
    Han är fäst vid huset och det matriella, men även av att ha en tyst och stillsam människa i sitt liv, som inte stör.

    När vi träffades föreslog jag honom att skaffa ett husdjur eftersom han inte vill bli störd, men då fick jag veta att han inte har något intresse av djur, så det var otänkbart.

    Att han vill avsluta sitt liv har jag hört tidigare. När vi träffades skulle han ha avslutat sitt liv , eftersom hans sambo avlidit, men hade inte vågat som han uttryckte sig.

    Hot är inget som biter på mig, eftersom jag anser att varje människa ansvarar för sina handlingar.

    Hoppas någon erfaren och klok person vill kommentera min historia

  52. Elisabeth Says:

    Jag fann denna sajt av en slump då jag sökt information om Aspbergers syndrom.
    Tröstande att se att jag delar denna svåra livssituation med fler, även om det är hemskt att säga så, då man inte önskar någon människa att drabbas av detta Helvete.
    Kort kan jag berätta att jag träffade en man för 13 år sedan då jag befann mig i en mycket svår livssituation.
    Jag hade levt med mitt livs stora kärlek i många år, men min man insjuknade i en psykos som gjorde honom farlig.
    Med polishjälp och läkarhjälp fick jag fly och börja ett nytt liv.
    I denna svåra livssituation träffade jag min nuvarande man som stöttade och hjälpte mig. Själv sörjde han en kvinna som avlidit sedan en tid. Denna kvinna hade han varit sambo med sedan 6,5 år, sedan han lämnat ett 32 års långt äktenskap under ytterst svåra omständigheter.
    Men att denne man skilde sig från alla människor jag tidigare mött märkte jag genast.
    Hans sorg tog sig uttryck i många timmars gråt dagligen. Denna gråt varvades med intensiv uppvaktning av mig, där det sexuella hade en viktig roll – särskilt för honom, men allt skedde på hans villkor. Mina känslor och hur jag ville ha det togs inga hänsyn till.
    Vid ett par tillfällen fällde han negativa kommentarer om min kropp, som jag alltid fått komplimanger för, men som inte liknade den avlidnes som var en äldre korpulent kvinna. Dessa negativa kommentarer gav mig själsliga sår som aldrig kommer att läkas.
    Kan här nämna att jag är 8 år yngre.

    Denna LÅNGA sorgetid kännetecknades också av ett evigt ältande av den avlidnes sjuldomsförlopp. Ja, faktiskt från morgon till kväll.
    Jag är intresserad av människans natur och är positivt inställd till mina medmänniskor, så jag lyssnade och lyssnade, men fann det hela mycket märkligt. Han var helt oberörd över att jag blev trött på detta eviga ältande.
    Han kunde även ge sig på främmande människor som vi av någon anledning kom i kontakt med och berätta i detalj om den avlidnes sjukdomsförlopp allt medan jag fick förödmjukas.

    Varför fortsatte jag denna nya destruktiva relation? Jo, jag ville leva och min exman var fortfarande hotfull.
    Den nye mannen och jag ingick ett nödäktenskap för att rädda mitt liv. En sådan markering var nödvändig för att få min exman att släppa taget.
    Naturligtvis skulle detta nödäktenskap efter en tid ha upphört, men jag lever i en miljö och har ett yrke där en ny skilsmässa skulle brännmärkt mig. Det var inte socialt acceptabelt. Eftersom min man flyttat 40 mil till mig kände mina vänner och bekanta inte till hans tidigare liv.

    Jag hade således hamnat i en ny hopplös livssituation.

    Nu är jag pensionär och det sociala livet är obefintligt vad min man beträffar. Alla sociala kontakter får jag sköta ensam. Jag är kulturellt intresserad och har väninnor som gör mig sällskap på teatern eller konserten. Vidare har jag ett visst föreningsliv och även lite volontärarbete. Men mitt och min mans liv är inte vad man kallar ett normalt liv. Min man sysselsätter sig med att sköta om min villa. Han är mycket händig och vill pyssla om huset, allt i ensamhet utan att bli störd av någon-inklusive mig.
    Han lyssnar på radioprogram på dagen medan han pysslar och på kvällen ser han på debattprogram på TV.
    På kvällen vill han att jag vistas i samma rum, men måste då vara helt tyst för att inte störa honom. Kommenterar jag något blir han irriterad och sur.
    Överhuvudtaget reagerar han negativt när jag försöker diskutera något med honom. Han kan vara MYCKET sårande i sina kommentarer, men förstår inte detta.

    Vad göra? Jag frågar mig dagligen. Skall jag fortsätta att förstöra mina sista år i livet?
    Jag är ju pensionär och har en begränsad tid kvar trots att jag för dagen är frisk. Min 8 år äldre man är frisk till kropp och själ om man bortser från sitt syndrom.
    Kan jag lämna en sådan gammal man utan att omgivningen fördömer mig?
    Jag är villig att sälja villan och flytta till en våning i en annan del av storstaden för att börja ett nytt liv, men min man säger att han då kommer att avsluta sitt liv, för det klarar han inte.
    Han är fäst vid huset och det matriella, men även av att ha en tyst och stillsam människa i sitt liv, som inte stör.

    När vi träffades föreslog jag honom att skaffa ett husdjur eftersom han inte vill bli störd, men då fick jag veta att han inte har något intresse av djur, så det var otänkbart.

    Att han vill avsluta sitt liv har jag hört tidigare. När vi träffades skulle han ha avslutat sitt liv , eftersom hans sambo avlidit, men hade inte vågat som han uttryckte sig.

    Hot är inget som biter på mig, eftersom jag anser att varje människa ansvarar för sina handlingar.

    Hoppas någon erfaren och klok person vill kommentera min historia.

    • Marianne Says:

      Kära Elisabeth, min spontana reaktion blir: Vill du leva ditt eget liv eller någon annans? Vad är det hos din man som får dig att förkrympa ditt liv, göra avkall på dina önskningar och anpassa dig efter någon som inte tar ett dugg hänsyn till dej?

      Jag påstår inte att det är enkelt. Jag gör något liknande själv. Jag tror det handlar mycket om att man ska lära sig att inse att man är värd att leva ett liv där man känner sig älskad och respekterad.

      Jag håller på att stärka mitt självförtroende för att på så sätt bli stark och våga stå upp för den jag är och vad jag vill ha i mitt liv. Jag har inte ansvar för andra människor, jag har ansvar för mitt eget liv!

      Ställ frågor till dej själv: Får denna relation mig att växa eller krympa? Kan jag vara mig själv? Blir jag respekterad som människa och partner? Mår jag bra?

      Glöm inte att du väljer ditt liv!

      Kram o lycka till!

  53. Elisabeth Says:

    Kära Marianne!
    Att möta en medsysters förståelse fick mig att gråta. Jag har svårt för detta, då jag alltid har varit tvungen att vara så stark för att klara mitt liv. Gråten har funnits inuti men har även där så sällan tillåtits att få komma fram.

    Ja, jag har alltid fått höra – bla. av den läkare som skötte min psykotiskt sjuke exman -. Varifrån tar du din styrka?
    Vi har detta med oss i bagaget när vi föds. Våra gener avgör hur starka vi blir. Våra föräldrar har vi inte själva valt .

    Men… Även den starkaste har sin gräns. Detta måste man inse.
    Även den starkaste kan hamna i ett nedbrytande förhållande som förlamar ens handlingskraft.

    Marianne, jag har läst dina inlägg och förstår vilken kamp du fört och för.
    Det är en sak att med förnuftet veta hur man skall agera och en helt annan sak att orka genomföra detta.

    Jag vet….
    En bidragande orsak till att mitt äktenskap klarat dessa 13 år är att jag känt en sådan oerhörd tacksamhet för att min nuvarande man räddade mitt liv. Att det fanns en människa på denna jord som VÅGADE, för även han utsatte sig för livsfara genom att hjälpa mig.
    Han blev min räddande ängel, min HJÄLTE, och jag kunde göra vad som helst som tack.
    Vad jag då inte hade kunskap om var att för att våga utsätta sig för detta måste man vara en aspbergare.
    En annan man hade genast tagit till flykten.
    Ja, här kan en aspbergare ge den hjälp ingen annan människa vågar och kan.

    Många gånger har jag sagt mig att man begär inte av en blind människa att hon skall se, men det är så lätt att begära av en aspergare att han skall förstå hur vanliga människors känsloliv fungerar.

    Jag tror att man måste inse att kärleken till en aspbergare är helt annorlunda.
    Vi kvinnor är tyvärr ofta alltför romantiska och vill ha det på vårt sätt. Vi är nog mest kära i Kärleken vilket gör oss svaga.
    Vi har en drömbild av mannen som sällan stämmer.
    Även en vanlig man låter inte kärleken styra sitt liv på detta helslukande sätt som vi kvinnor gör.

    Lyssna till två kvinnor som pratar med varandra. Samtalsämnet är alltid familjen, mannen, barnen, den hopplösa svärdottern eller svärmodern.
    Två män talar med varandra om de senaste världshändelserna eller sporthändelser eller en ny teknisk pryl.

    Med detta vill jag säga.

    Harmonin i en människas liv skall inte styras HELT av en annan människa.
    Men att leva med en aspbergare är svårare än något annat.
    Därför är jag så glad att detta syndrom nu är i fokus.

    Kunskap är makt.
    Makt att leva sitt eget liv med en aspbergare med allt vad det innebär,
    eller i ensamhet eller i ensamhet med hopp om att träffa en ny ” frisk ” man.

    Livet är inte alltid lätt i någon form.
    När man förändrar sitt liv slipper man de svåra bitarna man vill bli av med, men det man sällan räknar med är att nya svårigheter dyker upp.

    Ensamheten är bland det svåraste som finns för oss ”vanliga ” människor.
    ( Där har aspbergarna en fördel i att de trivs bäst så )

    Vännerna kommer och går – blir sjuka, senila, flyttar eller dör – Barnen växer upp och får sitt eget liv.
    Barnbarnen behöver oss i dagisåldern, sen inte så mycket mer.

    Skall man förändra sitt liv är det en lång process. Går det för fort kommer bakslagen.
    Man måste väga för och nackdelar.
    Känslolivet får inte helt styra. Vi kvinnor bör här titta på mannens sätt att vara och försöka vara rationella.

    ”Man är sin egen lyckas smed”
    Ja, detta var några tankar från mig.
    Intressant att få kommentarer på detta

    • Sofie Says:

      Elisabeth, jag tycker du kan lämna honom och testa något annat i livet nu. Det verkar inte ge så mycket nu, men det gav mycket då, är mitt intryck, eftersom han var din hjälte. Visst kan du lämna ”en sån gammal man”. Kanske han kommer att klara sig bra. Men allt beror på dig själv, vad du vill. Jag gillade det du skrev om hur relationscentrerade kvinnor kan vara, mycket sant.

  54. Maita Says:

    Halkade in här på sidan i mitt letande efter något för anhöriga som vars livskamrat har asperger. Blev verkligen överraskad av att hitta så många beskrivningar av precis det som jag själv går igenom (sedan 11 år). Så skönt att veta att man inte är ensam. Att leva så här möter inte alltid förståelse från den närmaste omgivningen. Varför lämnar du inte det förhållandet? Får man höra…. Det är lättare sagt än gjort när man trots allt älskar mannen man lever med. Precis som många beskriver här kan ju livet vara roligt och fint, när man ”anpassar sig”. Jag, som så många andra skulle välkomna ett anhörigforum. Inte för medömkan, utan för att kunna diskutera med andra i liknande situationer och kanske kunna stötta och få stöd, råd och kraft att orka stanna kvar i sitt förhållande. (om det nu är det man vill, förstås)För mig kunde det också vara värdefullt, precis som Nevish, skrev, att få ta del av de funderingar från någon som själva har aspergers…

  55. Milla Says:

    Visste ni att aspergers tros bero på ett virus kallat XMRV, det senaste inom forskningen? Sätter det sig i kroppen blir man sjuk fysiskt och på hjärnan kan man bl.a. få aspergers. Men detta är på forskningsstadie.

  56. xantem Says:

    Hej!

    Jag tycker att det verkligen var intressant att läsa dessa inlägg. Min syster och jag har diskuterat ett tag om det kan vara så att vår mamma har aspergers. Vi vågar inte riktigt ta upp det med mamma, hon skulle nog bli väldigt ledsen och sårad, men för mig skulle det kännas skönt att få någon slags förklaring till vissa saker. Så jag tänkte berätta lite om min mamma, och sedan skulle jag vara väldigt tacksam för kommentarer från er med erfarenhet av att leva med någon med asperger, ifall det ligger något i min systers och mina funderingar, eller om vi är ute och cyklar.

    Mamma hade i princip aldrig någon vänninna hemma hos oss eller var och fikade etc med en kompis. Mamma har förklarat det som att hon är nöjd med att umgås bara med familjen.

    Hon hade scheman för vad alla i familjen skulle göra, exempelvis var 2 dagar (tisdagar o lördagar) i veckan hennes matlagningsdagar, resten var uppdelat på oss barn och pappa. Städningen var också uppdelad och schemalagd, till exempel var det min uppgift att städa toaletten på torsdagar. Det här började vi barn göra från 8-9 års ålder. Är det normalt i familjer? Vi barn var också tvingade att spela ett musikinstrument, och de lektionerna var 2 dagar i veckan på musikskola. Det var ganska svårt för mig att få tid att leka med kompisar, speciellt att bara följa med någon hem från skolan, eftersom det var så mycket schemalagt som jag skulle göra hemma.

    Mamma gick inte riktigt att resonera med om hur vi kände för bland annat detta. Det var inte så att hon blev arg (hon var nästan aldrig arg och jag har aldrig sett henne gråta), men enligt henne kunde vi göra allt som hon kunde göra, och därför var det mest rättvist att vi delade exakt på allt som skulle göras.

    Hon berättar ibland att hon länge har missförstått saker som jag tycker är självklara. Tex när ungdomar säger att de ska gå på fest en lördagkväll förstår hon inte att det oftast ingår alkoholdrickande.

    Jag kände mig ofta sårad av mamma. Ett exempel: Jag var vanligtvis smal/normalviktig som barn, men vid någon period i barndomen var jag lite rundare (efter ett par veckor hos farföräldrarna, som inte hade samma stränga mathållning som hemma hos oss). När jag kom hem sa hon att jag nog hade fått mycket gener från min faster (som är mycket fet). Hon tjatade också på mig att gå ut i skogen och springa. Det kändes inte som att mamma förstod när jag blev ledsen, bara om jag började gråta.

    Hon är väldigt språkligt begåvad och intresserad av språk, och uttalar vissa ord annorlunda, vilket hon har vissa ”logiska förklaringar” till.

    Det som talar emot aspergers är väl ffa att hon inte direkt ser annorlunda ut, föutom att hon har lite ”stirrig blick”, speciellt då hon berättar något, och blinkar väldigt ofta.

    Ja, vad tror ni? Har jag bara varit känsligt som barn, är det här normalt mamma-beteende, eller kan det förklaras av aspergers syndrom? Om det är det, hur kan jag handskas med henne idag? Jag tycker idag att det är väldigt svårt att umgås med min mamma, inte för att hon har gjort något elakt, bara för att hon är som hon är.

  57. Gesine Ljungman Says:

    Hej!
    Jag är tillsammans med en man sedan nästan fem år och jag har sedan bbörjan av vå¨rt förhållande funderat över om han möjligen kan ha drag av Asperger. Jag är lärare i språk och har två vuxna barn. Skild sedan sju år.
    Sen träffade jag Gunnar. En man som jag fastande för pga utseendet – ytligt, jag vet – och hans intresse av friluftsliv, som är ett av mina större intressen.
    Anlendningen till varför jag skriver här är att jag behöver hjälp och råd. Jag går och pratar med en terapeut för att få ordning på mitt liv och råd i hur jag bör göra. Tiden går och jag vet inte om jag vill/orkar vara kvar i denna relation – ändå är jag det.
    Vi lever inte tillsammans. Mina barn, 18 och 21, tycker inte alls om honom. Han pratar knappt med dem, frågar dem aldrig något, ställer inga följdfrågor om de berättar ngt, han köper inte den minsta julklapp till dem, ingen födelsedagspresent, ingen uppvaktning eller ens ett ord från honom när min dotter förlovade sig, tog körkort ellr tog studenten. Men han kan med liv och lust sitta länge framför datorn för att beställa en fin penna till sin son som JAG kan ge i present när sonen fyller 18!
    Vi sparar alla kvitton numera. Vi delar sedan rakt av vad allt har kostat. Han har aldrig bjudit mig på middag ute eller ens ett glas vin. Aldrig! Han är ingenjör och tjänar ungefär lika mkt som jag. Varje månad gör vi en avstämning och sist vi gjorde det och hade delat rättvist på våra utgifter, sade han s´till mig dagen därpå att han hade hittat ett kvitto som vi glömt dela på. Jaha, då gör vi väl det en dag senare… det var på SEXTIOEN kronor som han hade köpt två glassar och två kaffe för en eftermiddag. Då skulle jag alltså sätta in 30, 50! Jag blev så ledsen! Vi har varit i hop i nästan fem år och han kan inte bjuda på en kaffe och en glass! Sen blev det en stor diskussion om var gränsen går mellan det man ska dela och det man ska bjuda på… Han ville ha en monetärt uttryckt gräns! Jag sa att man i ett förhållande kan glädja varandra med att bjuda på ngt ibland. Han förstår inte det alls. Jag påminde honom att jag för länge sedan gav honom Björn Borg-kalsonger bara så där – för att de var fina och för att jag tyckte han kunde få dem. Blev han inte glad då. Helt tyst. Sen sa han: ”Jag hade hellre köpt dem själv”. Där gick luften ur mig. Hur tänker han? Han vill inte ha gåvor. Han blir nervös av dem, känner motprestationsångest…
    Vår första jul fock jag en vacker lampa som jag hade kommenterat ett halvår innan. Jag blev såå glad att han mindes lampan! Sen visade det sig att han hade köpt en exakt likadan lampa till hans fd fru – som han varit skild ifrån i 17 år! Han kan inte klippa banden till henne. Han påstår sig hata henne men han bjuder henne på släktträffar – där HON blir bjuden på hotellrummet, medan jag betalar 50% av vårt rum… Fd frun bjuds med för att barnen inte skulle åka på släktträff utan sin mamma. Även hans barn är 18 och 21…
    Nu till jul ska de ännu en gång fira jul tillsammans – barnen och han och hans fd fru. Mina barn och min fd man är i Thailand, så jag har inga barn att fira med… Jag vet inte hur min jul ser ut.
    Närhet… I början förundrades jag över varför han alltid strök sig resolut över läpparna efter vi hade pussats. Hade jag dålig andedräkt? Var jag motbjudande? Nej, han tycker inte om att få blöta läppar…. Så vi kysser aldrig varandra. Jag tycker om att kyssas. Mycket!
    Han kan inte dansa – rör sig efter ett schema och för inte alls. Jag vet aldrig vart vi ska ta vägen. Jag kan dansa ganska bra och har vunnit ngra små tävlingar.
    Han gillar inte nya maträtter. Köper alltid ingredienser. Vi äter nästan alltid samma maträtt – låter galet, men så är det!
    Vi har nästan inget umgänge. Han har ingen kontakt med sina vänner. Han säger att han har vänner, men jag ser dem aldrig. Han behöver inga sociala kon takter, känns det som. Han hamnar också ofta i konflikt med folk. Men sina grannar, arbetskamrater, fd flickvänner, sina barn, sin fd fru, sina studenter som han undervisar. Han uttrycker sig plumpt och ändå otydligt och visar inget intresse för andra. Han sårar andra omedvetet och blir arg för märkliga saker. Han har påbörjar gräl för att jag lägger saker på fel sätt i diskmaskinen, att jag hänger min jacka där det hänger ett skohorn, att jag ställer påsen med inköpta varor på diskbänken, att jag inte drar lakan rätt eller viker handdukar på korrekt sätt. Men att han själv har en gräsligt smutsig mikro, kläder med hål och fläckar, juldekorationer året om och bara en och samma handduk i badrummet – det gör inget…
    Han byter sällan lakan och om han gör det, tvättar han dem bara och använder samma igen – han vill ha samma sak hela tiden. Han har tapetserat tre av sin rum med samma tapet… för han vet hur den ”funkar”.
    Ja… ändå älskar jag honom. På ngt sätt. Ibland. Men vill jag fortsätta? Orkar jag såras och bli besviken på uteblivet småprat och visat intresse? Orkar jag leva med en man som mina barn ogillar? Vi har alltid sagt att vi flyttar ihop när barnen har flyttat. Det har känts så avlägset. Nu känns det nära och nu är jag rädd.
    Tror ngn att detta är en man med Asperger eller är det ngt annat? Är jag för krävande? Jag är villrådig och ledsen.

  58. Milla35 Says:

    Hej
    Jag är er alla evigt tacksam för allt jag har kunnat läsa på den här tråden. Har träffat en man under en period vilket har varit underbart men samtidigt en berg&dalbana till tusen! När jag läser vad ni har skrivit så inser jag att han har asp men samtidigt adhd och ocd….. en något komplicerad och energikrävande kombination… för mig i alla fall. Jag beundrar och avgudar verkligen denna man men inser att relationen tar mer av mig än vad den ger. Jag menar absolut inte att relationen skall gå ut på vad jag kan få, men ett slags givande och tagande anser jag är en viktigt grundsten i en relation. Tack till er alla och ta hand om er. Ge er själva omsorg och kärlek så ni kan hela er och därigenom fårstå att även ni är värda att få kärlek av någon annan. Kram och lycka till.

  59. Sofia Says:

    Käre alla
    Jag undrar om den här hemsida och samtalsgrupp fortfarande är aktiv?
    Allt som här skrivs, kan jag tala med om.
    Jag är hustru sen 16 år till en man på nu 67 år med Aspergers syndrom. Jag är totalt ensam om situationen. I Danmark har vi ingen grupp för anhöriga till Aspergere, och då hittade jag den här konferencen på nätet. Tack alla ni, som delar med er.
    Jag hoppas att länken är aktiv och ska då återvända.
    Bästa hälsningar, Sofia

  60. Sofia Says:

    Jag ser, att mitt namn har kommit med i förra texten. Det är en fel.
    Vill ni hjälpa att a ta bort namnet, så det inte dyker upp på någon sökning?
    Det kan stå mit förnamn, men inte mer.

    • barracuber Says:

      Hej! Jag har tagit bort ditt efternamn. Ursäkta det tagit tid. Men min blogg har inte så mycket trafik numera pga jag inte uppdaterar den lika ofta som förr.

  61. Vågens vindar Says:

    Var och hur kan vi som anhöriga hämta stöd och ny energi? Istället för att gå lös på den stackars maken som har och kommer att få diagnos om ett par veckor efter utredningen. Det känns så meningslöst och onödigt – han blir olycklig av att jag inte mår bra och har stunder då jag nästan kvävs. Lång historia i bakgrunden. Det skulle vara viktigt att ta ett annat spår när det känns tungt. Så synd att denna blogg inte uppdateras men jag kan förstå att det är tidskrävande.

    • barracuber Says:

      Tack för feedback! Jag vill verkligen försöka uppdatera oftare.

    • Andreas Says:

      Jag har haft mailkoll på denna tråden under ett tag och måste tillslut ta bladet från munnen om man säger så. För att Presentera mig själv så är jag 40,är akademiker och har diagnosen asperger. Det som stör mig i dagens debatt om diagnoser är bristen på samtal om humanism. Jag är inte feminist eller diagnotist utan humanist…var har människorna tagit vägen bakom allt prat om hur väl eller inte väl en person matchar sin diagnos,vad en person gjort eller sagt etc.. Hade det funnits någon form av likvärdig tråd om hur det är för en aspergermänniska att leva med alla sk ”normala” människor runt sig så hade man efter ett tag sett att kommentarerna hade varit märkligt likvärdiga. Skit i de förbaskade diagnoserna och lev era liv tillsammans med de män ni blivit förälskade i och skit i att sätta upp sådana saker som murar mellan er…i en gammal bok någonstans står det något om att låt den personen som är klanderfri kasta första stenen. Om ni ser er som klanderfria människor för att ni inte har en diagnos att klanka ned på…kasta gärna!!!

      • Marianne Says:

        Efter sju år gjorde jag det äntligen. Jag flyttade till en egen lägenhet. Sakta börjar jag hitta tillbaka till livet. Ibland är jag t o m glad och skrattar. Några gånger har jag ställt mig frågan, varför stannade jag så länge i förhållande som krossade mig? Det finns säkert förklaringar men jag tänker inte grubbla över det, jag kan inte göra det ogjort. Nu ser jag framåt. Jag kommer att läka och någon gång i framtiden vågar jag kanske närma mig en man igen. Men än så länge är såren så färska att jag varken kan ge eller ta emot romantisk kärlek. Däremot har jag hittat en arbetsplats där jag får möjlighet att ge värme och omvårdnad till barn som haft det svårt. Det känns meningsfullt.

        När jag berättade för min f d sambo att jag tänkte flytta så var hans enda kommentar: Det är väl onödigt!

        Andreas, det märks väldigt tydligt att du har Asp. Du tror att vi ”klankar ner på personer med diagnos”. Du ser inte smärtan bakom orden. Men du är förlåten för din diagnos hindrar dig att förstå. Och jag har till slut gjort det enda som kunde rädda mig från att gå under, jag lämnade den man jag älskar. Så sorgligt kan livet vara.

        Jag läste ett bra citat nyligen: ”Att svika sig själv för att inte svika någon annan är inte desto mindre ett svek. Det är det största av dem alla.”

        Välj livet och glädjen! Ingen kommer tacka dig för att du lät dig själv suddas ut! Kram!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: