LeftIsRight i TV8 Finansnytt


Olle Öberg - LeftIsRight
Olle Öberg, LeftIsRight.

Inslaget är 4 minuter långt i wmv-format och finns i två versioner, en högkomprimerad (38 MB) och en mediumkomprimerad (26 MB). Högerklick och Spara.

Annonser

100 unga slås ut i länet varje månad


100 unga slås ut i länet varje månad (DN.se 2007-10-22)

Observera att artikeln i huvudsak handlar om depression och stressrelaterade syndrom och att kognitiva terapimetoder (KBT) ibland är effektiva i behandling av sådana symptom.

Det nämns i förbigående att NPF-problem som asperger, ADHD och DAMP ökar (artikeln handlar om Stockholms län). KBT är inte känt som effektivt vid behandling av NPF. Däremot är det vanligt att NPF-personer dras med sidoproblem, som depression och ångest, där KBT skulle kunna användas.

Artikeln finns nedan i sin helhet.

Trots högkonjunktur får Stockholms län varje månad hundra nya ”pensionärer” som ännu inte fyllt 30 år. Antalet unga med aktivitetsersättning har ökat med 70 procent senaste decenniet. Utvecklingen ska hejdas med kognitiv terapi, menar ansvariga i landstinget. Men på Försäkringskassan och inom psykaitrin anser man att arbete är enda lösningen.

4.500 personer i åldern 18-29 år i Stockholms län har i dag aktivitetsersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Det visar färska siffror från Försäkringskassan.

– Det handlar nästan uteslutande om unga med psykiska diagnoser, som depression och stressrelaterade syndrom. Gruppen med adhd, damp och asperger ökar också, säger Mattias Ossowicki, utredare på Försäkringskassan.

Hälften av personerna har aldrig haft ett jobb och många har bara grundskoleutbildning. De som tidigare haft arbete, har ofta jobbat inom vård, skola och omsorg.

– Ökningen har mycket att göra med hur arbetsmarknaden funge­rar. Dessa personer hamnar sist i kön till jobb. Det måste finnas en arbetsmarknad som är villig att ta emot dem, och det kan vara svårt när man kräver 100 procents arbetsförmåga, säger Mattias Ossowicki.

När Birgitta Rydberg (fp) förra året tillträdde som landstingsråd med ansvar för psykiatrin, lovade hon att unga vuxna skulle få ett bättre omhändertagande. De skulle inte, som nu, ”falla mellan stolarna”.

– Det är tragiskt när människor i början av livet sjukskrivs för ångesttillstånd när det finns adekvat behandling som kognitiv beteendeterapi, sa hon då.

Vad har hänt sedan dess?

Landstinget har förlängt avtalet med Danderyds rehabiliteringsklinik, Alexander Perskis stressmottagning på Karolinska får vara kvar – efter massiva protester mot nedläggningshotet, och 400 anställda i primärvården ska få utbildning i kognitiv samtalsmetodik.

Det är bra, tycker Petra Hohn, chef på Årsta-Vantörs psykiatriska jour- och öppenvårdsmottagning:

– Tidiga insatser är alltid bra, men man får inte hänge sig åt någon övertro på en viss metod.

Orsaken till att kognitiva metoder är så populära handlar om att det finns vetenskaplig forskning som visar på positiva effekter.

Det enda som egentligen kan lösa problemet med de allt fler unga ”förtidspensionerade” skrivs: Arbete.

Det anser både Petra Hohn och Eva Silfwerbrand, aktivitetssamordnare och handläggare på Försäkringskassan.

– Arbete är otroligt viktigt för ett tillfrisknande. De sjuka och utslagna måste få möjligheter att träffa vanliga människor, hur ska vi annars ge verkningsfull terapi till dem? undrar Petra Hohn.

I den bästa av världar skulle insatser från Försäkringskassan, arbetsförmedlingen, socialtjänsten och psykiatrin arbeta parallellt med en bred metodik, menar Petra Hohn och Eva Silfwerbrand.

– Vi måste hitta nya samarbetsmetoder. Det tar lång tid för patienter med psykiska problem att komma tillbaka till arbete, inte minst tar det tid att ändra en negativ självbild. Varken sjukvården eller arbetsförmedlingen klarar detta ensamma i dag, säger Petra Hohn.

Eva Silfwerbrand instämmer:

– Men vi styrs inte längre av ideologi, utan av pengar. Det kostar att sätta folk i arbete. 95 procent av dem vi arbetar med vill inget hellre än att jobba.

Men kan man inte skapa ett ”mervärde” är man inte intressant för arbetsgivarna, anser de båda.

Awiwa Keller och Karin Warne

P1-tips: Andreas har diagnosen ADHD med autistiska drag


I UR:s programserie Bildningsbyrån funktionshinder sändes 17 oktober ett program om Andreas, som har diagnosen ADHD med autistiska drag. Han struntar i om folk tycker han är konstig som inte klarar sig själv fast han är vuxen. Programledare var Fredrik Pålsson.

Ladda hem programmet wma 29 minuter 7 MB (Högerklick – Spara)

Diskussion.

Världsdagen för Psykisk ohälsa 10 oktober


Gomorron i SVT1 uppmärksammade Världsdagen. Programredaktionen hade samlat några personer som fick beskriva problemen som människor med psykisk ohälsa ställs inför när det gäller att ta steget ut på arbetsmarknaden. Man ville också visa upp några positiva exempel.

En sådan positiv utveckling kunde verkligen Rickard Wiking berätta om. Efter flera års psykiska problem har han kommit ut i arbete igen genom olika insatser, bland annat med stöd av organisationen Fontänhusen. Rickard beskrev hur viktigt arbete och egen inkomst är för självkänslan.

Lars-Olof Ljungberg, divisionschef på Aleris fick representera de arbetsgivare som har fått insikt om att den här gruppen människor jobbar mycket bra men att det ofta behövs viss anpassning. Han betonade vikten av individuella lösningar. Alla människor är olika.

NSPH:s samordnare Anki Sandberg, som också är ordförande i Riksförbundet Attention och har en dotter med Aspergerdiagnos, tog upp problemet med de ungdomar som går direkt från skolan till aktivitetsersättning och aldrig får en chans till ett meningsfullt jobb.

Hon betonade att den chans som Rickard fått och tagit väl vara på inte kommer så många till del. Och det är det som måste ändras.

(Texten ovan lånad från Rapport från Världsdagen. Tack, NSPH!)

Ladda hem Gomorron-samtalet wmv 11 minuter 86 MB (Högerklick – Spara)

Diskussion.

Han målar sig till ett språk


Han målar sig till ett språk (DN 2007-10-04)


Sju år av tung medicinering, tvångsvård och felaktigt diagnostiserad som schizofren. I dag en ung, framgångsrik konstnär som uttrycker sig i sina målningar och trots sin funktionsstörning lever ett liv helt utanför psykiatrin och all medicinering.

Fakta

Emil Östlund, 30 år, i Råå i Skåne sitter i sin ateljé bland sina målningar. Det är inte mycket han säger. Skadad av för mycket tunga mediciner har han svårt med orden. Tungan vill inte riktigt följa med. Men hans målningar talar. De talar över ett vitt fält i olika tekniker. De andas glädje och generositet på stora dukar, kvinnor med markerade, röda, plutande munnar. De andas försiktighet, kanske sorg i mindre kolteckningar, expressiva landskap med berg och skuggor.

Emil Östlund har recenserats och av konstkritiker omnämnts som att ”gå i expressionisterna van Goghs och Emil Noldes fotspår”. Hans målningar har hittills visats på ett tjugotaltal utställningar. Samlingsutställningar eller separata utställningar. På Vårsalongen i Helsingborg har han antagits tre gånger.

Emils funktionshinder är Aspergers syndrom.

Mamma Louise Östlund:
– Redan i mitten av 90-talet skrev en läkare att Emil ”gav intryck av Aspergers syndrom”. Det var märkligt att de inte tog fasta på det utan ställde diagnosen schizofreni.

När Emil var liten var han oerhört envis, livlig och glad. Vid tre års ålder målade han ett självporträtt där solen lyser och han själv i rött, blått och grönt ler med bred mun.

Han hade svårt att sitta still och lekte kanske lite annorlunda än andra barn, men ingen misstänkte att han hade ett funktionshinder.

Han tyckte om idrotter som bordtennis, löpning och karate.

En del egenheter hade han för sig. Han läste högt på mjölkpaketen och staplade upp mjölkkartongerna framför sig för att slippa se sin mormor äta. Hon var gammal och hade rynkor i ansiktet vilket Emil inte tyckte om.

Han ville byta tallrik om minsta lilla smula fanns på den och åt en sak i taget vid måltiderna.

Emil hade också svårigheter med finmotoriken och det tog till exempel lång tid för honom att lära sig simma. Att cykla lärde han sig snabbt men just förmågan att cykla är en av de saker han måste lära på nytt efter åren inom psykiatrin.

Mycket av det han gjorde när han var liten kunde han inte se konsekvenserna av. Att klättra högt upp i ett träd, att rusa efter en fotboll utan att se farorna.

Han hade mycket bra betyg i skolan till och med åttonde klass.

Vid 15 års ålder och efter en traumatisk upplevelse kom Emil för första gången i kontakt med psykiatrin. Han behandlades under årens lopp med ett tjugotal neuroleptika utan att något preparat gjorde honom bättre. Tvärtom blev han sämre.

Han blev aggressiv, otillgänglig och en gång medvetslös i flera timmar. Ofta inte kontaktbar. Han blev som en levande död. Läkarna stängde ute föräldrarna och förbjöd dem under en period att träffa sin son. Emil har själv talat om ”maktmänniskorna inom psykiatrin”.

Först vid 21 års ålder fick han sin rätta diagnos men då med bestående skador som ofrivilliga muskelrörelser. Och med exempelvis en tunga som vibrerar och gör det svårt för honom att tala.

När Emil gick i skolan och hans fröken bad honom skriva på linjen gjorde han precis det hon bad om. Han skrev så linjen hamnade mitt i bokstäverna, bokstäverna vilade alltså på linjen. Emil uppfattade frökens uppmaning bokstavligen, såsom en person med Aspergers syndrom gör i ett överlogiskt tänkande.

I dag skriver han in varje dags göromål i en blå almanacka. Han behöver struktur på sin tillvaro och han får det när han skriver in sina olika programpunkter på vad han själv uppfattar som ”ovanpå linjen” men som de flesta av oss andra skulle kalla ”på linjen”. Tillsammans med sin mamma Louise har han givit ut boken ”Jag skriver ovanpå linjen”, en pedagogisk bok om Aspergers syndrom.

”Jag skriver ovanpå linjen” är en lättläst bok med texter och med Emils målningar. Boken finns på bibliotek och en del vårdcentraler och beskriver Emils, en asperbergares, sätt att se världen.

När Emil målar kan han på grund av de ofrivilliga muskelrörelserna behöva hjälp med att hälla upp färgerna. Men han arbetar självständigt och växlar tekniker för att inte hela tiden vara beroende av sin mammas hjälp med färgerna.

Mest omtyckta tekniken i dag är oljepastell. Emil arbetar med rena, klara färger. Favoritfärgen är blå, mörkblå.

När det kommer till hans tavlor uttalar han sig. Om än med stöd av sin mamma. Han nickar och han fyller i hennes tal. Annars är det en del av funktionshindret att inte interagera så mycket med andra människor och inte förstå vitsen med att hela tiden samtala.

Emil visar glädje och stolthet när någon köper hans konst och säger att ”pengarna ska in på banken”.

Medan han vårdades av psykiatrin kunde han springa omkring som ett desperat djur med jägarens kula i kroppen. I dag har Emil inga problem med att vara med på sina egna utställningar och hälsa på besökarna. Han har gått på konstutbildningskurser på Folkuniversitet och studerar en dag i veckan för konstnären Hans TB Hansson, bland annat representerad på Moderna museet.

Det gjordes en kort tevefilm om Emil, då klarade han av att arbeta med kameramän hängande bakom ryggen.
– Emil skulle inte tidigare ha klarat av att ha någon bakom ryggen , säger Louise Östlind.

Där han sitter i sin ateljé med sina målningar och teckningar omkring sig ser han ut att känna sig både bekväm och obekväm av uppmärksamheten.

När vi talar om hans tavlor sitter han kvar och deltar på sitt sätt i samtalet. När det blir tal om åren inom psykiatrin, felbehandling, skadestånd och liknande saker lämnar han rummet och gör något annat. Han vill lämna ”det mörka” bakom sig.

I dag tränar Emil ständigt olika dagligfunktioner och får hjälp av sin mamma som blivit hans personliga assistent.

Sakta men säkert tar han sig tillbaka till världen

En värld som psykiatrin menade att han aldrig skulle komma att få tillgång till.

Mycket av det han i dag inte kan göra själv står i skarp kontrast till hur han agerar och vem han är framför staffliet.

Där är självkänslan stark.

Lisbeth Brattberg

UR Bildningsbyrån – Bojen i Halmstad


UR:s hemsida hittade jag ett program från P1 om Bojen , en mötesplats i Halmstad för barn, ungdomar och familjer med neuropsykiatriska funktionshinder.

BOJEN är en mötesplats för företrädesvis barn, ungdomar och familjer med neuropsykiatriska funktionshinder-npf. Det kan vara diagnoser som ADHD, ADD, Damp, Tourettes syndrom, tal- och språkstörningar och Asperger syndrom, som finns kring den unge.

Ladda hem programmet wma 29 minuter 14 MB (Högerklick – Spara)

Tack till Weasley för webbspacet!

”Reform riskerar att bli ett slag i luften”


Henrik D Ragnevi skriver debattartikel i GP om regeringens nya sjukförsäkringsreform, som inte tillräckligt uppmärksammar funktionshindrade.

Arbetsmarknaden för människor med funktionshinder är svår. Det behövs en regering som lyssnar på handikapporganisationer, skriver Henrik D Ragnevi.

Fredrik Reinfeldt och Christian Husmark Pehrsson har presenterat en ny sjukförsäkringsreform, som de tror kommer resultera i att fler med sjuk- och aktivitetsersättning får arbete, men enbart nya regler räcker inte. Många med neuropsykiatriska funktionshinder lever i dag på de små ekonomiska marginaler som dessa ersättningar innebär. De har ingen möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden, inte för att de saknar vilja eller kapacitet, utan för att det inte finns företag som är villiga att anställa dem.

Det är en förklaring till att andelen unga som beviljats aktivitetsersättning har tredubblats under de senaste åren. I Rapport 29 augusti besökte statsminister Reinfeldt en arbetsförmedling för att se om långtidsarbetslösa och sjuka nåtts av insatserna regeringen satsat på, vilket den förmodligen uppmärksammat inte är fallet.

Marcus Ivarsson, platsförmedlare på arbetsförmedlingen, sade till Reinfeldt i inslaget:
”Bara för att man har ADHD betyder inte det att man jobbar sämre, men det kan vara sådant som gör det svårt att få ett jobb.”

”Nä, nä”, svarade Reinfeldt och svaret klipptes bort. Eller hade han inget svar?

Tidigare har moderaterna påstått att det inte existerar någon diskriminering gentemot invandrare, unga eller äldre på arbetsmarknaden. Tror de också att det inte finns någon diskriminering gentemot funktionshindrade?

Regeringen måste erkänna att det existerar diskriminering gentemot neuropsykiatriskt funktionshindrade. Det är inte något problem för denna grupp att bli kallad till intervju. Problemet uppstår där när personen väljs bort i rekryteringsprocessen eftersom denne framstår som för avvikande. Diskrimineringslagstiftningen är tandlös, eftersom det är omöjligt att bevisa att det rör sig om diskriminering mot den sökande, som hade förhoppningen att börja arbeta för företaget – inte starta en rättsprocess mot det.

Arbeta kortare dagar

För att personer inom denna grupp ska kunna få ett arbete men också behålla det krävs en anpassning av arbetsmarknaden. Regeringen har föreslagit halvtaktsjobb, men för dem som kan arbeta i normalt tempo men inte klarar av dagens långa arbetstider krävs möjligheter att arbeta kortare dagar, liksom förståelse för de olika diagnoser inom detta spektrum och vad de innebär. Det uppstår inte per automatik genom större ekonomiska subventioner för arbetsgivaren som Nyfriskjobb innebär, det har systemet med lönebidrag visat.

Regeringens reform är inte rakt genom dålig, alla initiativ är välkomna för att hjälpa denna grupp ut på arbetsmarknaden men om det inte ska bli ett slag i luften måste åtgärderna följas upp med en informationskampanj om dessa funktionsnedsättningar riktad mot företag. Att nuvarande reform inte räcker verkar regeringen medveten om och erkänner att fler reformer kommer att krävas. Varför inte höra av er till någon handikapporganisation som dagligen lever nära det utanförskap ni pratar om men aldrig upplevt i verkligheten, innan fler förslag presenteras?

Henrik D Ragnevi
ordförande Attention i Göteborg